Infrastruktursavgift – men till vilken kostnad?

 Fick en avi för inbetalning av broavgift vid passage över nya bron i Motala. Alltså hallå!!! Visst ska jag göra rätt för mig. Det blir ju så löjligt dumt. Jag ska betala 5 kr. Deras kostnader överstiger  ju långt mer än dessa 5kr. 

Inte konstigt om man får problem mellan medborgare och myndighet. Det blir ett löjes skimmer över det. 

Jag åkte in i Oslo för några år sedan. Då hamnade jag i samma situation. Då skulle dom ha 20 NKr för vägtullar. Efter tre månader kom det ett inbetalningskort på 20NKr. 

Ibland borde sunt förnuft få gå före alla regler om avgifter man borde betala. Men men så är det i landet präktigt och ”vi gör alltid rätt”. 

Så nu gäller det att betala 5kr i tid. Annars blir det straffavgift på 300kr. I sig var ju det billigt. Förr var den på 500kr. 

Kära transportstyrelse och beslutande personer: här borde ni tänka om och göra rätt. När en avgift är mindre än omkostnaderna borde den läggas undan. Punkt! 

Sommardoft i regnet

 Gick till grovsoporna för jag vet inte vilken gång i ordningen. (Tänk vad skönt det är att slänga allt gammalt slitet och som gjort sitt). På väg tillbaka kom regnet. Först blev det den vanliga reaktionen. ”Nej, inte mer nu!”  Efter en stund kände jag. Den speciella doften av sommarregn. 

Hur förklarar man den? Den doften är alldeles speciell. Jag minns inte att jag känt den i år. Möjligen någon gång men det var i så fall länge sedan.  
Så kanske det ändå blev lite sommar i år också. Lite ironiskt att den kom via ett sommarregn 😳😄

Telefonförsäljare – tydligen kan vem som helst bli det….

Återigen blir jag uppringd av en telefonförsäljare. Nix tar ju inte bort dom man en gång varit kund hos. Så tid efter annan råkar jag ändå ut för dom. 

Jag bara undrar, kan vem som helst få ett sådant jobb? Jag bara undrar. För några dagar sedan ringde det en sådan säljare på uppdrag av MySafety. Ett företag som skyddar mina nycklar, kort mm. Innan jag ens fått frågan pm jag vill bli kund igen frågar vederbörande om jag vill ta det på autogiro eller faktura. ”Vilket passar dig bäst?” kom det blixtsnabbt. 

Dom läser i ett manus som gör dom osäkra om jag ställer ”fel” fråga vid ”fel” tillfälle enligt ”deras” plan. När jag märker det ber jag dom vänligen att lämna manuset nästa gång och tackar för mig. 

Tur att jag NIXat min mobil. Annars skulle jag bli tokig. Vad jag inte förstår är hur företag kan satsa på tjänster som är så opersonliga och livlösa. I ena diket finns dom som är så bundna av manus att man tror att man tror det är en robot. I andra diket finns dom som verkar ha känt mig sen barnsben. Dom kan inte ta ett nej och använder argument som är falska. Tex när en säljare som ringer till mig på jobbet påstår att min kollega i x-stad redan köpt produkten. Jag ringer naturligtvis och frågar min kollega. Väldigt ofta visar det sig att det inte var sant. Det är sällan jag möter en telefonförsäljare  som finns där mitt på vägen. 

Nu finns det säkert telefonförsäljare som gör det förträffligt bra. Jag har nog bara haft oturen att inte fått möta så många av er. 

Jag prövade på detta jobb för ganska många år sedan. Jag kammade noll. Inte ett avslut. Pratade med min chef på Dagen och bad om att få sluta. Jag var ju tveksam innan och insåg snabbt att detta jobb passar inte mig. Jag brände bara marknaden. Det finns dom som fungerar mycket bättre än mig och många andra. Företagen borde leta upp dom istället. 

Jag bara undrar……. Finns det ingen urskiljning på vilka som får dessa jobb? 

Tycker så synd om dom som jobbar med försäljning och inte har läggning för det. 

Så börjas det igen ……

  Är det något jag har gjort många gånger i livet så är det att flytta. Min mor påstår att jag har gjort det 17 gånger i mitt liv. Det stämmer säkert. För många gånger är det. På ett sätt kan man säga att jag kan det där med flytt. Fast det är alltid samma uppbrottskänsla som infinner sig. 

Denna gång är flytten inte långt bort. Till det är det klart färre saker som ska flyttas än andra gånger. 

Nu är det ju inte alltid korta flyttar enklare än långa flyttar. När man flyttar långt bort blir det en så mycket bättre och mer genomtänkt flytt. En kort tänker man sig att man behöver ju inte packa så noga. Så helt plötsligt står man där med massa prylar över som man inte vet hur man ska få med. 

Det finns dock stora fördelar med att flytta ofta. Man rensar ur sina överfulla förråd. Slänger saker man trodde vid förra flytten att man skulle få nytta av. Visst är det så att man har på tok för mycket bra-att-ha-prylar? Prylar man inte har behov av. Prylar man trodde sig få nytta av men tydligen aldrig fått eller får nytta av. 

I sig kan det vara mer kännbart att skiljas från dessa prylar än själva flytten. Är inte det så typiskt oss människor?  Det finns en låt som bara dyker upp i minnet. ”Du kan ingenting ta med dig dit du går” av Cornelis Vreeswijk. Klistrar in texten sist i bloggen. Den är rätt träffande. Hur är din livsfilosofi? Vi kan samla på oss rätt mycket prylar. Samla ihop rätt mycket pengar. Men vad hjälper det i slutändan? ”Du behöver inga penningar när du vid porten står. Och du kan ingenting ta med dig dit du går”. Sista refrängen säger ”Det finns alltid någon hungran som invid vägen står. Och du kan ingenting ta med dig dit du går.”

En god tanke att fundera över. Är rädd för att vi glömt det i nästa intressanta reklamutskick som kommer till vår postlåda. 

Medan den sången sjunger inom packar jag vidare för flytt nr 18 eller vilken gång i ordningen det är. 

En fattig trubadur

Jag är en gammal trubadur som duger just till ingenting,

jag drager land och rike kring, en underlig figur.

Jag sjunger mina visor små för vem som gitter höra på,

min enkla livsfilosofi har denna melodi:
Du kan ingenting ta med dej dit du går,

nej du kan ingenting ta med dej dit du går; 

Du behöver inga penningar när du vid porten står

och du kan ingenting ta med dej dit du går.
Du kanske är en rikeman som samlar i en penningpung

fast den förut är stinn och tung du gnider och går an.

Din kassakista är din gud men så en afton får du bud…

Och alla dina slantar små, vad hjälper de dej då?
Du kan ingenting ta med dej dit du går,

nej du kan ingenting ta med dej dit du går.

Du förvärvar ej för pennigar ett enda litet år

och du kan ingenting ta med dej dit du går.
Jag är en gammal trubadur som drager land och rike kring

och jag besitter ingenting av visdom och kultur.

Men en sak har mej livet lärt att guldet det är föga värt.

Så du som trår till guld och makt ska minnas vad jag sagt:

Du kan ingenting ta med dej dit du går

nej du kan ingenting ta med dej dit du går.

Det finns alltid någon hungrande som invid vägen står

och du kan ingenting ta med dej dit du går.

Hot eller löfte?

I söndags lyssnade jag till Henrik, vår pastor. Han talade med en återkommande tanke. ”Hot eller löfte?” Jag satt och tänkte mig också in att man skulle lika väl kunna säga ”hot eller möjlighet”. 

Som det sätt ut sista tiden verkar kristendomen och tron på Gud mer fått stämpeln som ‘hot’. Det verkar vara det mest politiska korrekta. Kanske i vissa stycken har det varit berättigat att det är ett hot när man missbrukat den ställningen. Någon som ansett sig vara representant gjort fel på något sätt. 

Vad man glömt är att se hela bilden. Vad tron och kristendomen betytt för historien. Vad enskilda fått för något gott ur tron. Vad dom som haft en levande tro gjort för samhället. Drivkraften har varit just tron. 

Lägger man därtill det fruktsamma arbetet inom missbruksvården inom LP-verksamheten blir det en mer tydligt.  Många som räddats till ett nyktert liv. En räddning främst för dom själva. Men det är också en stor besparing för samhället. Lägg sen till missions insats. Sport for life’s insatser inom idrottsrörelsen. Mfl mfl. 

Nu noterar jag tillförsikt flera artiklar där faktiskt man börjar se kyrkan och den kristna tron som en möjlighet igen. Pendeln börjar svänga. Man inser den social kraft det finns inom kyrkan. När inte systemet klarar uppgiften så inser man att där kan kyrkan lyckas. Där metoder, program och system inte räcker till ser man vad en tro kan göra. Att människor med problem får hjälp genom att närmare sig Gud. 

Jag konstaterar följande: man behöver inte se tron som ett hot. Man kan välja med största tillförsikt att se den som ett hopp eller varför inte en möjlighet. Väljer man att se den som ett hot tror jag att man misstar sig. 

Får jag ge ett exempel. För en tid sedan läser jag ett upprop på Facebook om att det behövs madrasser och filtar mm till euemigranterna man ”hittat” vid resecentrum. Ganska många. Inom en timme har man samlat ihop det man behöver för att hjälpa dessa utsatta människor som satt och frös. Vilken kommun, stat eller system kunde lyckas med det? Det funkade för att en kristen medmänniska hade hjärtat på rätt ställe. Att det fanns medmänniskor i vår stad som var beredda till en uppoffring. Nu tror jag inte att det bara är kristna människor som har hjärtat på rätt ställe. Långt därifrån. Jag vet att det finns goda exempel överallt. Bland alla människor. Troende som ateister. Men detta var ett exempel som visat på något gott. 

Får jag säga det igen? Man behöver inte se tron och kyrkan som ett hot. Man kan se dom som ett hopp och en möjlighet. Men valet är ditt och mitt. Jag vet vad jag har valt att tänka om detta. 

Söndagstankar – när jag drog ner rullgardinen

Läste om en känd pastor som brukade ha en ritual när han gick och la sig och när han gick upp. Minns inte i skrivandets stund vem denna var.

Varje gång han drog ner sin rullgardin sa han ungefär så här: ”Godnatt Gud. Kommer du i natt så vet du var jag finns.” Varje morgon när han vaknade lär han sagt typ så här: ”Jasså du kom inte i natt heller” Det kanske inte var helt rätt återgivet men det andas något så skönt.

Att veta att man har det rätt ställt med Gud. Inte ett liv som är fyllt av rädsla och fruktan. Utan en skön avslappnad känsla och tillit till Gud. Att genom livet veta att jag inte behöver vara rädd för Gud.

Bibeln talar om att en dag kommer Jesus tillbaka för att hämta alla som tror på honom hem till sig. Då är ändens tid ett faktum. För många är det en rädsla inför den dagen. Hur vi än tänker om det är det inte bibelns anda att skrämmas med den dagen. Vi människor är annars rätt bra på att låsa in varandra i rädslor och hot. Allt för tvinga någon på något. Men det andas inte Bibeln. Bibeln andas trygghet och hopp. Att vila i Guds händer.

Att då varje kväll kunna tacka Gud för dagen och säga ”kommer du i natt så vet du vart du har mig” så somnar vi i en känsla att vila i hans barmhärtiga händer. I hans nåd.

En sådan tro vill jag ha. Den tron strävar jag efter. Det är det en äkta tro innehåller och som Gud själv lägger ner i hans ord ”Tro på mig”. Vi är så beroende av Hans nåd. Och hans nåd är just nåd. Vad vore vi människor utan hans nåd? Ingenting. Jag tror att dom allra flesta inte syndar på nåden. Vi hamnar där vi hamnar så får vi vända oss till den barmhärtige Guden. Förtjänar det troligen inte men ändå så får vi möta nåden. Det är när vi själva mött den nåden vi så gärna ser att andra får del av den.

Så det är nog det som denna pastor känner när han drar ner sin rullgardin. Nåden att få tillhöra Gud trots sina brister och begränsingar. Tänk att vi alla kan få leva i den nåden. Och hur skulle det annars vara? Det skulle vara ute med både dig och mig. Men nu finns det hopp. Nåden. För vi är så oerhört beroende av den, både du och jag. Så när vi drar ner rullgardinen ikväll kanske vi kan påminna oss om denna barmhärtiga nåd.

Fick ett bra komplement till denna kända man av Jack-Tommy. Här kommer det : ”Fredrik Fransson – han kallades också ”mannen med himlauret.” ”Himlauret” var ett annat uttryck för det profetiska ordet. Ett litet tillägg till hans morgonhälsning till Herren: ”… men kommer du idag så vet du var du har mig!”  Tack Jack-Tommy. 

En dag i Sörping

 
I förmiddag var jag tillsammans med Skog-Jennersö till Sörping. För dig som inte det vart det ligger så är det Söderköping några mil utanför Norrköping. 

Det blev en go och trevlig förmiddag. Sörping är en idyll att gå i. Vårt mål med förmiddagen var smultronstället. En glassrestaurang. 

 

När vi kom var det bara att gå in. När vi gick var det snällt att köa in. Tydligen populärt ställe. Och det blev mer tydligt när vi såg glassmenyn och fick smaka glassarna.  

 Det fanns glass i alla det möjliga konstallationer. Man kunde nog delat dom flesta glassar med mer än en kompis. Med en god kopp kaffe till min glass så föll dettaställe mig i smaken.  

  Samhället är ju en pärla i sig.  Att bara gå runt och njuta av den gamla bebyggelsen, gränderna och vattendragen genom staden. Man skulle ju gärna bo där. Risken är väl att man då blir hemmablind. 

Det är en skön rörelse runt kanalen. Slussningen fångar ju intresset naturligtvis.  När stora kanalbåten kommer in så blir det väl extra intressant. Nu är ju denna stad också känd som trafikstockning. Det är ju riktigt trångt igenom stan. För den som ska till Öland eller hem är det mindre kul. Här borde väl göras en del för bilismen. Så slipper man massa onödig irritation. Att stanna i Sörping vill man gärna men inte i ett kaos. 

Sörping kommer få många besök av mig i framtiden.