Sitter och drömmer mig bort. En resa vore fint. Förslagen kommer upp. Den ena resan bättre än den andre. Massa bra erbjudande till vettiga priser.
Det är bara en liten detalj. Alla priser visar sig var per person. Och det minsta antal som kommer upp är två personer. Det blir lite dyrt att betala för två när man tänker sig åka ensam. Efter lite chattande med tui så inser jag att resa ensam via ett resebolag är ingen höjdare.
Så man kanske skulle försöka hitta någon att resa med på kort varsel.
Det är lite intressant hur det egentligen fungerar. Vi utgår allt för ofta i tvåsamhet. Det är lite knepigt. Det är liksom normen. Eller i alla fall så vi verkar se det som normalt.
Lite konstigt kan jag tycka. Vill man ha enkelrum blir det tillägg. Bjudningar blir oftast för par. När par splittras blir det genast svårt med bjudningar. Jag konstatera att det blir genast svårt. Nu finns det tack och lov undantag. Tack och lov.
Om jag är bitter. Inte alls. Tro inte det. Men jag uppfattar det som ett typiskt problem i vår generella tvåsamhetssamhälle.
Det kan ju ändå ligga något bra i detta också. Det kan möjligen ”tvinga” oss att söka oss till varandra. Istället för att tycka synd om sig själv tar man tag i det. Man söker gemenskap och tex reser ihop. Eller på något annat sätt skapar gemenskap.
För det är ändå så. Visst kan man förvänta sig att ”någon annan” ska göra ”det”. Men man kan också göra något åt det själv.
Nu tror jag tanken att få fatt på en reskompis på bara ett par dagar blir mindre möjligt. Under har skett förr men nej, det lär nog inte ske. Så mamma, jag kommer nog och hälsar på er endera dagen 😄 om inte detta under sker 😂
Pedher´s blogg 