”Redan innan jag har ett ord på min tunga vet du, Herre, vad jag tänker säga. Du omsluter mig på alla sidor, och du håller din hand över mig.” Psaltaren 139:4-5 NUB
Ibland känns det så svårt att uttrycka sig i sin bön till Gud. Som om att det är l enigt att hitta vilka ord man ska använda.
Ibland flödar orden fritt. Man vet så väl vad man vill säga. Det man vill ha sagt blir lätt sagt.
Ibland kan man känna att det är öppet ända fram till Guds öra. Andra gånger uppfattar vi att det är som att orden fastnar i taket.
Men hur det än känns, hur det än upplevs, så finns det ett fantastiskt löfte i dessa verser. En uppmuntran som är gott att landa i. Att låta sin tro och tillit förklaras vid.
Innan du säger det du vill till Gud så vet han det. När du har svårt att utrycka det så vet han vad det är du vill säga. Det ska inte tolkas att det inte är någon mening att be. Inte alls. Det är som i ett kärleksförhållande. Man vill höra att den man älskar utrycker det. Inte bara tyst tycker det. Han verkligen vill att vi berättar för honom vad vi tänker och berättar hur vi känner och har det.
Det är gott att veta men ibland allt för lätt att glömma. Så det är bra att påminna sig om det. Gud är en bra tankeläsare. Jag tror han även är ett proffs på att läsa mellan raderna. Han hör väldigt bra. Även din viskning. Orden du utelämnar verkar det som att han kan läsa in i den större berättelsen.
Grunden till detta ligger i hans omsorg om oss. Han håller sin hand över oss. Omkring oss. Under oss. Han omsluter oss på alla sidor. Det är en verklig kärlek. Du är innesluten i den kärleken.
Du är inte missförstådd av honom. Hur mycket du än tycker dig bli det av din omgivning. Han förstår även om orden faller fel.
Du är verkligen i hans åtanke. Innan du föddes och långt in i evigheten. Vidare kärlek än så finns inte att uppkomma. I den är du. Just du.
Tack gode Gud för det.
Pedher´s blogg 