Hot eller löfte?

I söndags lyssnade jag till Henrik, vår pastor. Han talade med en återkommande tanke. ”Hot eller löfte?” Jag satt och tänkte mig också in att man skulle lika väl kunna säga ”hot eller möjlighet”. 

Som det sätt ut sista tiden verkar kristendomen och tron på Gud mer fått stämpeln som ‘hot’. Det verkar vara det mest politiska korrekta. Kanske i vissa stycken har det varit berättigat att det är ett hot när man missbrukat den ställningen. Någon som ansett sig vara representant gjort fel på något sätt. 

Vad man glömt är att se hela bilden. Vad tron och kristendomen betytt för historien. Vad enskilda fått för något gott ur tron. Vad dom som haft en levande tro gjort för samhället. Drivkraften har varit just tron. 

Lägger man därtill det fruktsamma arbetet inom missbruksvården inom LP-verksamheten blir det en mer tydligt.  Många som räddats till ett nyktert liv. En räddning främst för dom själva. Men det är också en stor besparing för samhället. Lägg sen till missions insats. Sport for life’s insatser inom idrottsrörelsen. Mfl mfl. 

Nu noterar jag tillförsikt flera artiklar där faktiskt man börjar se kyrkan och den kristna tron som en möjlighet igen. Pendeln börjar svänga. Man inser den social kraft det finns inom kyrkan. När inte systemet klarar uppgiften så inser man att där kan kyrkan lyckas. Där metoder, program och system inte räcker till ser man vad en tro kan göra. Att människor med problem får hjälp genom att närmare sig Gud. 

Jag konstaterar följande: man behöver inte se tron som ett hot. Man kan välja med största tillförsikt att se den som ett hopp eller varför inte en möjlighet. Väljer man att se den som ett hot tror jag att man misstar sig. 

Får jag ge ett exempel. För en tid sedan läser jag ett upprop på Facebook om att det behövs madrasser och filtar mm till euemigranterna man ”hittat” vid resecentrum. Ganska många. Inom en timme har man samlat ihop det man behöver för att hjälpa dessa utsatta människor som satt och frös. Vilken kommun, stat eller system kunde lyckas med det? Det funkade för att en kristen medmänniska hade hjärtat på rätt ställe. Att det fanns medmänniskor i vår stad som var beredda till en uppoffring. Nu tror jag inte att det bara är kristna människor som har hjärtat på rätt ställe. Långt därifrån. Jag vet att det finns goda exempel överallt. Bland alla människor. Troende som ateister. Men detta var ett exempel som visat på något gott. 

Får jag säga det igen? Man behöver inte se tron och kyrkan som ett hot. Man kan se dom som ett hopp och en möjlighet. Men valet är ditt och mitt. Jag vet vad jag har valt att tänka om detta.