Att fästa tänket vid våren

Visst älskar jag mitt land och dess årstider. Att se dess skiftningar och känna dess olika dofter. Färger som finns i massa olika nyanser under tidens gång. Dom olika dofter som den friska höstluften som doften efter ett still sommarregn efter en het dag. 

Ändå tror jag att jag mer och mer börjar bli en sommarmänniska. Att då gå in i hösten känns lite sådär får jag erkänna. 

I torsdags när jag kom hem från jobbet gjorde jag ett försök att fästa tänket i våren. Att påminna mig om att det kommer snart en vår. 

Jag satte ett gäng lökar. Ett helt gäng krokus. Dom ska inte komma upp förrän typ mars/april. Just nu känns det långt dit. På tok för långt. Men varje gång jag går förbi platserna jag satte dom så kan jag säga ”snart så kommer dom upp”. 

  När jag gräver ner dom upptäcker jag att det redan ligger ett gäng lökar lite här och där. Ingen aning om vad det är för lökar. Inte så bra på sådant häringa. Dom såg typ likadan ut så det kanske är krokus det med. Så nu har jag fått ännu mer att se fram emot i för våren. 
Jag tror vi människor mår bra av stycke fram emot något. När allt är klappat och klart blir livet liksom inte så spännande längre. Lite intetsägande på något vis. 

Medan jag höll på med mina lökar kom jag i samspråk med en granne. Han berättade att vi på den här gatstumpen brukar grilla ihop på sommaren. Tänk, nu fick jag ytterligare något att se fram emot. Det kanske rent av är så att dom även tycker om jordgubbar. 

På något sätt har vi ju denna saken i egna händer. Att skapa något längre fram som vi kan längta till. Det kan vara en resa. Kanske en konsert. Eller helt enkel bara en tur i skogen i all enkelhet. Själva grejen är väl att vi bestämmer oss för att just det vill vi gör är något att se fram emot och sen skapa det. Planerandet är ju i sig en upplevelse.  Kanske nästan hela resan.  

Sen kan vi återuppleva det tillfället hur många gånger som helst genom att tänka oss tillbaka. 

Jag minns hur våren var sist. När takdroppet kom. Snödropparna visade sig. Vårsolen började värma vid husknuten. Det minnet, tillsammans med lökarna jag satte, hjälper mig att fästa minnet i den vår som så småningom kommer igen.