En solglimt

När jag var liten sjöng jag i en barnkör. Vi kallades för solglimtarna.

Vi hade en liten kör vi sjöng. Troligen vår signaturmelodi.

En solglimt, en solglimt. Hjälp mig o Jesus att vara.
En solglimt en solglimt. Lysande vart jag än går.

Tror den slutade så.

Solglimt. En glimt av solen. I höstens mörker är det så skönt när solen tittar fram. Solen kan vara borta länge. Men när den väl visar sig är den mörka tiden förlåten på något förunderligt sätt. Solen suddar ut känslan av höstregn. Dess värme gör att kulna dagar glöms bort.

Skymt av solen. Tänk att bara en liten skymt av solen kan göra underverk.

Tänk att få vara en solglimt. Vi behöver många solglimtar i vår tid. Människor som ger ett värmande återsken av något gott och uppmuntrande.

Solglimtar av det gudomliga gör gott hos oss. Vi kan få återspegla Gud och hans omsorg.

Så denna sångstrof får bli dagens hälsning till oss. Var en solglimt.

Det enkla kan roa..

Det enkla kan roa.

När jag var liten berättar min mamma om att jag lekte med ett måttband på mötet. Mötet kanske inte var det mest barnvänliga. Men jag sysselsatte mig med att slänga ut måttbandet och så rullade jag ihop det. Efter några gånger blev jag trött och somnade en stund.

Ett annat nöje jag hade var att stå på bänken vid fönstret. Denna kyrka fanns på landet. Flugorna var stora. Jag följde dom med fingret så tryckte jag till. Lär nog ha krasat lite under mitt finger.

Det enkla kan roa.

Nu kanske inte ni tycker att flugfångandet var så trevligt. Men måttbandsleken var kanske mer odramatiskt.

Tänk vad ett enkelt måttband kan sysselsätta. Kanske känner du igen dig i att du låtit detta måttband lekt i dina fingrar. Tryckt ut som en strut och in igen. Mätt och grejat med det.

Det enkla kan roa.

Likaså växte jag upp nära naturen. Minns att jag cyklade upp ovanför järnvägen in i skogen och lekte med mina kompisar. Där fanns mycket intressant. Kanske inget modernt som finns idag. Utan den enkla naturen med dess gömslen och träd.

Det enkla kan roa.

Vägen hem från skolan var alltid längre än vägen dit. Där fanns spännande raviner (troligen större i en liten pojke ögon än en vuxens). Små omvägar som kändes som evighetslånga. Troligen inte så långa att mamma hann sakna mig. Men så långa för mig att jag uppfattade mig som upptäcktsresande i det lilla samhället vi bodde i. Som inte ändrade sig nämnvärt under åren som jag bodde där.

Det enkla kan roa.

När jag var liten kunde jag ligga på gräsmattan och titta på molnen. Molnen som var som levande figurer. Ständigt ändrade sina former och blev till nya figurer. Ett skådespel som aldrig såg likadant ut.

Det enkla kan roa.

Vi hade en gammal vedspis i en av bodarna. En sådan som man idag gärna sätter in i sitt kök. Både som lite retrokänsla men också som ett alternativ när strömmen går. Då, stod den i boden. Då, lekte vi att vi var kockar och lagade den bästa man man kunde med sand, löv, kottar, grus, stenar, pinnar och allt annat vi hittade.

Det enkla kan roa.

Vet inte vad som rinner upp i ditt minne. Vad var det du sysselsatte dig med som liten? Vilka upptäckter gjorde du? Vad var det för enkla saker som roade dig?

Jag tror vi behöver återerövra det enkla. Det enkla som roar oss. Det enkla livsmönstret. Den enkla gemenskapen. Det enkla som är opretentiöst. Måste inte vara det stora. Inte det pompösa. Inte det kostsamma. Utan i all enkelhet blir det som det blir och ändå så meningsfullt.

Det enkla kan roa.

Kanske ser vi det djupa och mest betydelsefulla genom det enkla. För då stör inte dom yviga svängarna så mycket. Då missar vi inte den som står oss närmast. För den blir viktigare än själva uttrycken och det vi gör. Personen intill kommer mer fram. En djupare gemenskap skapas. Vi själva känner oss mer nöjda. Jagandet efter större upplevelser för att mätta en ändlös hunger av ”mer” skalas bort. Det enkla räcker gott nog.

Jag tror att vi generellt skulle må så mycket bättre om vi tänkte och levde mer enkelt.

Frågan är om vi har modet till det. Pressen från omgivningen är kanske för stor. ”Man måste ju hänga med. ” I grunden tror jag att dom flesta skulle vilja bromsa alla ”måsten” och leva lite enklare. Kanske är det vår tids största utmaning.

Det enkla kan roa.

Kanske skulle denna mening istället lyda så här…

Det enkla roar.

Punkt. Det är gott nog.

Man får tro på sig själv …..

Man får tro på sig själv även om man saknar bevis.

Tack Herregud & co. Den hälsningen var klockren. Ibland får man en törn i livet. Självbilden blir kantstött. Inte lätt att våga tro på sig. Det är då man behöver all uppmuntran man kan få.

Våga tro. Våga lev. Våga att ha mod. Våga gå. Våga lita. Våga se.

Ibland kan det kännas att ”bevisen” sätter sig i halsen. Tidigare hade man orden klara som beskrev sig själv. Som gjorde att man vågade. Nu klumpar det sig kanske i halsen. Man kommer av sig.

Men….

Våga tro. Våga lev. Våga att ha mod. Våga gå. Våga lita. Våga se.

Man får tro på sig själv även om man saknar bevis.

Man måste inte kunna bevisa allt. Så Dä Så!!

Så res på dig. Börja! Låt inte någon slå ner dig. Ditt liv är för viktigt för att inte levas fullt ut. 👊🏻🙌🏻

Kan en förlust vara en seger?

Kan en förlust vara en seger?

Ja, frågar om den inte kan det.

Tex, HV spelade en match mot Färjestad. Visserligen en förlust. Men spelet gav en känsla av att det går åt rätt håll. Serien är lång. Så det kan bli riktigt bra. Så, javisst, det var en förlust men det gav segerkänsla.

Så kan det det upplevas i livet. Det som till en början kan ses som en förlust kan visa sig vara en seger. Man kan mist något. Men övertid inser man att det var nog det bästa som kan ha hänt. För det öppnade helt nya möjligheter.

En förlust kan också vändas till en seger. Det beror på hur man hanterar förlusten. Gräver man ner sig i den så blir man kvar i förlusten. Den tar all vår tid. Präglar vår tillvaro. Påverkar oss negativt. Och vi får svårt att ”resa” oss. Men kan vi jobba för att den ska vändas till något gott händer något med förlusten. Vi lär oss att förhålla oss till den. Den tappar sin kraft att påverka. Vi blir ”herre” över förlusten och den mister sin kraft på oss. Så upplevs helt plötsligt förlusten som en seger. För vi har gått vidare liksom.

Att hålla krampaktigt fast i något som man ska släppa taget om är en förlust. Den förlusten av det man släpper taget om är i själva verket vinsten.

Så, våga förlora något för att hitta vinsten.

Fram eller tillbaka….

Denna helg stora fråga. Tänk vad det engagerar. Landet är delat. Grannar är delade i frågan. Släktskap sätts på prov. Hjärnor försöker reda ut om det blir ljusare på morgonen eller på kvällen. Familjer tänker olika vad som är bäst. Morgonpigga personer har sin syn på saken medan kvällsmänniskor vill ha ljusa kvällar.

Fram eller tillbaka. Det är frågan.

Tänk vad en fråga kan skapa skiljelinjer. För somliga mer på skämt. För andra blodigt allvar. Så kan en, egentligt oväsentlig, fråga i det eviga perspektivet skapa onödig spänning. Till och med kan den skada en relation.

Fram eller tillbaka. Det är frågan.

Konsten att skilja på sak och person kan vara knepig. Troligen mest när man låser sig fast i sin egen åsikt. Likaså när man har svårt att lyssna till någon annan och dens åsikt. Det är en träning att kunna lämna den personliga påverkan det kan vara att samtal om en sak. Att låta känslor lämnas utanför. Att kunna samtal i ett ämne med olika åsikter utan att bli stött i kanten. Det är också knepigt och svårt.

Fram eller tillbaka. Det är frågan.

Det är svårt när det blir veligt. När vägen famlar från ena sidan till den andre. Man vet inte riktigt. Vägen blir osäker. Kanske är det då det blir som svårast att hitta rätt beslut. Rätt fart. Helt enkelt rätt väg.

Fram eller tillbaka. Det är frågan.

Med rätt fokus kan mycket bli bra. Det är så vi går i rätt takt. Vi behöver inte fundera på fram eller tillbaka. Vi vet riktningen. Vi får lättare att förstå. Missförstår mindre. Kan skilja på sak och person. Har lättare att ta olikheter och meningsskiljaktigheter.

Hur var det nu vi gjorde i natt? En timme tillbaka. Och ja, jag vill gärna att vi behöll det vi kallar sommartid. Låt det bli ett slut på att ställa om klockan. Och fick jag bestämma skulle det vara sommar jämnt. Typ så funderar jag…..

Figurer från förr…

Vilka figurer tänker du på från förr?

Beror antagligen på när du är född. Om du växte upp med tv eller inte. Om du läste böcker eller mest var ute i naturen.

När jag tänkte på figurer från förr så flöt dessa upp till ytan.

Det var dom jag växte upp med. Då var det inte så spännande barnprogram. Men ju äldre jag blev så kom andra in i bilden.

Då blev det mer undervisande karaktär på barnprogrammen.

Så kan vi minnas figurer från förr.

Större är dom som satt djupare spår. Förebilder. Människor som påverkat oss. Dom som vi sett upp till. Nästa helg är alla helgonahelgen. Då minns vi dom som gått före.

Dom goda exemplen. Dom som vi tänker om att ”som den var vill jag vara”. Dom är värda att ta efter. Vi tycker dom gjorde och var något extra bra.

Somliga är nästan helgon för oss. Omöjliga att ta efter. Dom kommer att leva kvar i historiens minnesarkiv.

Men kunde dom så kan vi. Vi behöver bli föredömen för andra. Göra så gott vi kan så blir det så bra.

Vem tänkte du på som figur från förr? Vem blev du påmind om som du ser upp till? Kan den få inspirera dig till att fortsätta in på den vägen att bli och vara ett föredöme för någon? Låt den längtan börja gro i dig.

Våga gå vidare

Våga gå vidare.

”Slå inte igen boken när dåliga saker händer i ditt liv. Fortsätt vidare till ett nytt kapitel!” Herregud & Co

Tänk vad lätt det är att vilja ge upp. Att känna att det är kört. Att motgångar och tråkigheter vill sätta käppar i hjulet.

Att fortsätta vidare är en klar utmaning. Kan behövas mycket mod.

Men att våga vidare är den bästa vägen. Vända blad in i ett nytt kapitel. Inte stanna kvar i det gamla kapitlet. Utan gå vidare.

Våga och vinn!!

Det finns fler bra kapitel i ditt liv. Fler sidor som är värda att läsas. Bilder kommer väcka dig till liv igen. En berättelse du inte vill vara utan.

Så våga fortsätt vidare. Slå inte igen boken. Nästa uppslag kan bli det bästa som har hänt dig.