Det enkla kan roa.
När jag var liten berättar min mamma om att jag lekte med ett måttband på mötet. Mötet kanske inte var det mest barnvänliga. Men jag sysselsatte mig med att slänga ut måttbandet och så rullade jag ihop det. Efter några gånger blev jag trött och somnade en stund.
Ett annat nöje jag hade var att stå på bänken vid fönstret. Denna kyrka fanns på landet. Flugorna var stora. Jag följde dom med fingret så tryckte jag till. Lär nog ha krasat lite under mitt finger.
Det enkla kan roa.
Nu kanske inte ni tycker att flugfångandet var så trevligt. Men måttbandsleken var kanske mer odramatiskt.
Tänk vad ett enkelt måttband kan sysselsätta. Kanske känner du igen dig i att du låtit detta måttband lekt i dina fingrar. Tryckt ut som en strut och in igen. Mätt och grejat med det.
Det enkla kan roa.
Likaså växte jag upp nära naturen. Minns att jag cyklade upp ovanför järnvägen in i skogen och lekte med mina kompisar. Där fanns mycket intressant. Kanske inget modernt som finns idag. Utan den enkla naturen med dess gömslen och träd.
Det enkla kan roa.
Vägen hem från skolan var alltid längre än vägen dit. Där fanns spännande raviner (troligen större i en liten pojke ögon än en vuxens). Små omvägar som kändes som evighetslånga. Troligen inte så långa att mamma hann sakna mig. Men så långa för mig att jag uppfattade mig som upptäcktsresande i det lilla samhället vi bodde i. Som inte ändrade sig nämnvärt under åren som jag bodde där.
Det enkla kan roa.
När jag var liten kunde jag ligga på gräsmattan och titta på molnen. Molnen som var som levande figurer. Ständigt ändrade sina former och blev till nya figurer. Ett skådespel som aldrig såg likadant ut.
Det enkla kan roa.
Vi hade en gammal vedspis i en av bodarna. En sådan som man idag gärna sätter in i sitt kök. Både som lite retrokänsla men också som ett alternativ när strömmen går. Då, stod den i boden. Då, lekte vi att vi var kockar och lagade den bästa man man kunde med sand, löv, kottar, grus, stenar, pinnar och allt annat vi hittade.
Det enkla kan roa.
Vet inte vad som rinner upp i ditt minne. Vad var det du sysselsatte dig med som liten? Vilka upptäckter gjorde du? Vad var det för enkla saker som roade dig?
Jag tror vi behöver återerövra det enkla. Det enkla som roar oss. Det enkla livsmönstret. Den enkla gemenskapen. Det enkla som är opretentiöst. Måste inte vara det stora. Inte det pompösa. Inte det kostsamma. Utan i all enkelhet blir det som det blir och ändå så meningsfullt.
Det enkla kan roa.
Kanske ser vi det djupa och mest betydelsefulla genom det enkla. För då stör inte dom yviga svängarna så mycket. Då missar vi inte den som står oss närmast. För den blir viktigare än själva uttrycken och det vi gör. Personen intill kommer mer fram. En djupare gemenskap skapas. Vi själva känner oss mer nöjda. Jagandet efter större upplevelser för att mätta en ändlös hunger av ”mer” skalas bort. Det enkla räcker gott nog.
Jag tror att vi generellt skulle må så mycket bättre om vi tänkte och levde mer enkelt.
Frågan är om vi har modet till det. Pressen från omgivningen är kanske för stor. ”Man måste ju hänga med. ” I grunden tror jag att dom flesta skulle vilja bromsa alla ”måsten” och leva lite enklare. Kanske är det vår tids största utmaning.
Det enkla kan roa.
Kanske skulle denna mening istället lyda så här…
Det enkla roar.
Punkt. Det är gott nog.
Pedher´s blogg 