Igår var jag och hälsade på några goda vänner i Norrköping. Medan jag var där så kom snöfallet igång. När kvällen närmade sig kände jag nog att det var nog bäst att åka hemåt. Det hade kommit rätt mycket snö visade det sig.
Väglaget var inte det bästa. Så hastigheten fick bli därefter. Kön var lång av bilar från första stund till en bra bit utanför Katrineholm. 50-65km/h var det nog mest hela tiden.
Ibland är det nog ganska bra att det går lite sakta i livet också. Omständigheterna gör att det är nog bäst att dra ner på tempot. Inte stressa på. Låta liksom livet ha sin gång.
Tänkte när jag var ”fast” i kön och tempot att det är ju klart bättre att köra sakta än att hamna i diket.
Och så tänker jag att livet är också. Är livet stöter på ”oroligheter” kan det vara gott att sänka farten lite. Låt det gå lite saktare. Hinna med och parera. Och man mår nog klart bättre av att låta tempot var lägre när livets underlag känns halt och osäkert.
Om vi kör på livet när omständigheterna är mindre gynnsamma är det stor risk att vi hamnar i ”diket”. Och där känns det ju som att man redan är ändå liksom. Så det räcker nog ändå med den känsla än att köra fel.
När jag åkte där så mötte jag plogbilar. Folk som gjorde allt för att vägen skulle få en tryggare framfart. En fin bild på hur Gud vill hjälpa oss när vår livsväg har sitt ”snöoväder” och gör det tufft att komma fram. Att då lugna sig bakom plogbilen en stund så gör det att man får en enklare väg fram. Visst, lite saktare än vanligt men klart mycket säkrare.
Stressa inte för att komma upp i fart när ditt liv möter på ”ovädret”. Sänk farten. Ta det lite lugnare. Det kommer en tid då du kan öka farten igen. Var så säker. Du kommer att hitta hem i livet igen.
Var rädd om dig
Idag ber vi för riksdagsman Aron Emilsson (SD)
Pedher´s blogg 