Jag blir klart imponerad av alla som känner ett kall att bli missionärer. Somliga rätt nära sin hemstad. Men dom allra flesta missionärer jag känner blir det långt bort.
Jag minns dom gånger jag trott mig förstå att jag skulle få en kallelse till Norrland. Nog långt bort. Jag minns min oro för att bli missionär i kina när jag började ana att jag hade en kallelse att bli pastor. Inser att ingen av dem oron slog in. Men jag vet kampen.
Kanske är det därför jag är så imponerad av alla som upplever en kallelse långt bort och tackar ja till den.
Det är på ett sätt en känsla av ”mission impossible”. För den som står utanför och tittar på kan det verkligen uppfattas så. För den som står mitt i jakande av kallelse uppfattar den helt annorlunda. Mer av ett ”Mission possible”.
Kanske står du inför ett val som kan uppfattas som omöjligt uppdrag. Som gör att du överväger att backa. Trots att du innerst inne inser att det finns något djupare i det. Så kommer tvivlet.
Bibeln talar om att den Gud utser och kallar den utrustar han för uppdraget. Hans löfte att vara med är sant. Det gör att vi kan sätta vår tillit att det kommer att lyckas.
I grunden handlar det om att ta ett steg i tro. Tillit. När steget tas upplever man att det håller. Det gör att det som till synes ser ut att vara möjligt blir möjligt. Och steg känns mer av att ”komma hem” än att åka bort. Hur långt än kallelsen tar oss. Din kallelse är inget omöjligt uppdrag. Det är möjligt.
Så min bön blir idag: Herre, tack att du kallar och utrustar. Ber dig att var och en som möter din kallelse ska våga tacka ja. Tack att du kommer ha omsorg. Tack för att du vill hjälpa att tvivlen får skingras och friden komma. Bär varje människa som kämpar med sin kallelse. Vare sig det är här hemma i Sverige målet är eller långt bort. Amen 🙏
Pedher´s blogg 