Det är mycket snack om medaljer just nu. OS är i full gång.
När man ser dom visa upp sina medaljer får man aldrig se medaljens baksida.
Kanske är det lite signifikativt med livet. Vi vill gärna inte tala så mycket om baksidan på olika saker. Kanske skäms vi för den. Vi vill bara tala om det som ser bra ut. Ändå är det så livet verkligen är. Liksom medaljen har en baksida så har livet det också.
Jobbet, att vara förälder, att ha en åsikt , jag egentligen vad vi än tänker oss i livet så finns det en baksida med det.
Baksidan är oftast tyngre att bära än framsidan. Samma sak, liv, händelse men så olika tyngd i bärandet.
Det är väldigt sällan som någon vill bära den medalj man fått tillsammans med någon annan. Om man inte blandar in lagsport. Men livets medaljbaksida behöver vi lära oss att bära tillsammans med andra. Det kan vara att prata av sig. Det kan vara att ”gå tillsammans” med någon en stund.
En speciell kväll för mig är kvällarna vi kallar för ”Tid för stillhet” i vår kyrka. Dit kan man komma och ‘bara vara’ i en lågmäld gudstjänst. Enkel sång, vara med i nattvarden om man vill, sjunga med eller bara sitta tyst. Be eller bara vara i stillhet. Under dessa kvällar kan man få förbön. Det är att gå tillsammans en sträcka och få hjälp med sin medaljs baksida. Där man kan få dela oro och bekymmer. Dela det man kämpar med.
Jag undrar om det inte är så att vi alla har en ”medaljs baksida” på livets alla goda sidor vi har. Så vad har vi att skämmas för. Vi sitter nog i samma båt där.
Pedher´s blogg 