Denna vecka är det bara en sak som gäller. Det är att packa ner alla sina saker i kartonger. Bära dom till ett släp. Köra släpet till nya bostaden. Bära in kartongerna och packa upp innehållet.
Många kartonger blir det.
Vet inte om det mest är vemodigt eller något spännande som händer. Jag skulle tro att det är mer nyhetens behag än nostalgins minnesbilder för min del. Dom sista 13 åren, eller är det 14, har jag varit fast boende på en och samma adress. Tidigare har det inte varit så. Så allt som har med en flytt att göra är nytt igen. Förr hade jag rätt bra koll på flyttanmälan och allt som behövs omkring det. Men denna gång är det lite ringrostigt.
Men visst är det mycket tacksamhet som bubblar upp när man håller på att flytta. Tacksamhet över det man mött dom år jag bott i Gustafsdal. Jobben jag haft. Människorna jag har mött. Det är så mycket som hänt av roliga saker som väger över det som varit mindre roligt. Visst, somligt skulle jag velat varit utan. Men det tillhör väl livet att möta sådant också.
När bärandet sker är det det definitiva som trillar över mina tankar. Det är många tack som behöver sägas. Risken är väl att jag glömmer bort det viktigaste tacket. Gud hjälpe mig att komma ihåg det.
Men det ordet behöver sägas.
Tack Tack Tack Tack
Men jag har ju förmånen att få hänga kvar i Julita en tid till i den församling jag varit med i under några år. Jobbet i Örebro får jag hålla mig till några dagar i veckan en tid till. Så jag skall nog kunna vänja mig sakta men säkert in i ett nytt liv i Norrköping. Ser fram emot det.
Mitt i allt detta bärande är det en utmaning att möta ett nytt sammanhang. Detta nya liv kan du följa med mig i på denna blogg. Det lär nog bli en del skrivet om det också.