Jag är ute på promenad. Rör mig ner mot ån som ringlar genom staden. På vandringen möter jag rätt många människor. Precis som alltid. Men det är då jag ser det. Inser det.
Verkligheterna går hand i hand
Ja, bildligt talat alltså. Jag ser det så tydligt. Löparen, alagaren på bänken, familjen, barnet som leker, den gamle med sin rullator, studenten, parkskötaren, polisen, arbetaren, busschauffören, svenskfödd eller utlandsfödd. Samma stad. Samma tid. Ofta rätt nära varandra.
Alla dessa verkligheter, som på ett sätt är så olika, är där samtidigt. På ett sätt så långt ifrån varandra men ändå så nära. Det är som att vi lever så långt ifrån varandra med så olika liv men ändå så nära.
Tänk om den närheten kunde smälta oss samman och på så vis hjälpa varandra. Killen på bänken får kraften att byta flaskan mot något mer nyttigt och gångbart. Den ensamme gamle får nya vänner efter sin kärastes bortgång.
Om vi ser dessa verkligheter som samma verklighet kan vi kanske tillsammans skapa en bättre värld. Men det är så lätt att titta bort. Så lätt att bara fokusera på sina egna steg. Att komma undan med en bortförklaring är inte långt borta.
Vi behöver se att verkligheterna, hur dom än ser ut, går han i hand med oss. Vart sig vi vill det eller inte.
Pedher´s blogg 