Så börjas det igen ……

  Är det något jag har gjort många gånger i livet så är det att flytta. Min mor påstår att jag har gjort det 17 gånger i mitt liv. Det stämmer säkert. För många gånger är det. På ett sätt kan man säga att jag kan det där med flytt. Fast det är alltid samma uppbrottskänsla som infinner sig. 

Denna gång är flytten inte långt bort. Till det är det klart färre saker som ska flyttas än andra gånger. 

Nu är det ju inte alltid korta flyttar enklare än långa flyttar. När man flyttar långt bort blir det en så mycket bättre och mer genomtänkt flytt. En kort tänker man sig att man behöver ju inte packa så noga. Så helt plötsligt står man där med massa prylar över som man inte vet hur man ska få med. 

Det finns dock stora fördelar med att flytta ofta. Man rensar ur sina överfulla förråd. Slänger saker man trodde vid förra flytten att man skulle få nytta av. Visst är det så att man har på tok för mycket bra-att-ha-prylar? Prylar man inte har behov av. Prylar man trodde sig få nytta av men tydligen aldrig fått eller får nytta av. 

I sig kan det vara mer kännbart att skiljas från dessa prylar än själva flytten. Är inte det så typiskt oss människor?  Det finns en låt som bara dyker upp i minnet. ”Du kan ingenting ta med dig dit du går” av Cornelis Vreeswijk. Klistrar in texten sist i bloggen. Den är rätt träffande. Hur är din livsfilosofi? Vi kan samla på oss rätt mycket prylar. Samla ihop rätt mycket pengar. Men vad hjälper det i slutändan? ”Du behöver inga penningar när du vid porten står. Och du kan ingenting ta med dig dit du går”. Sista refrängen säger ”Det finns alltid någon hungran som invid vägen står. Och du kan ingenting ta med dig dit du går.”

En god tanke att fundera över. Är rädd för att vi glömt det i nästa intressanta reklamutskick som kommer till vår postlåda. 

Medan den sången sjunger inom packar jag vidare för flytt nr 18 eller vilken gång i ordningen det är. 

En fattig trubadur

Jag är en gammal trubadur som duger just till ingenting,

jag drager land och rike kring, en underlig figur.

Jag sjunger mina visor små för vem som gitter höra på,

min enkla livsfilosofi har denna melodi:
Du kan ingenting ta med dej dit du går,

nej du kan ingenting ta med dej dit du går; 

Du behöver inga penningar när du vid porten står

och du kan ingenting ta med dej dit du går.
Du kanske är en rikeman som samlar i en penningpung

fast den förut är stinn och tung du gnider och går an.

Din kassakista är din gud men så en afton får du bud…

Och alla dina slantar små, vad hjälper de dej då?
Du kan ingenting ta med dej dit du går,

nej du kan ingenting ta med dej dit du går.

Du förvärvar ej för pennigar ett enda litet år

och du kan ingenting ta med dej dit du går.
Jag är en gammal trubadur som drager land och rike kring

och jag besitter ingenting av visdom och kultur.

Men en sak har mej livet lärt att guldet det är föga värt.

Så du som trår till guld och makt ska minnas vad jag sagt:

Du kan ingenting ta med dej dit du går

nej du kan ingenting ta med dej dit du går.

Det finns alltid någon hungrande som invid vägen står

och du kan ingenting ta med dej dit du går.