”Även om jag vandrar i den mörkaste dal, fruktar jag inget ont, för du är med mig, och din käpp och stav tröstar mig.”
Psaltaren 23:4 NUB
När vi hamnar ner i ”vår” dalgång med alla bekymmer som väller in alla på en gång så är livet inte alltid så kul. Det kan ha hänt något som triggat igång dom gamla dåliga minnena. Vi får svårt att värja oss från dom. Så kraschar vi. Kanske för en stund eller för en tid. Men lika jobbigt.
Dessa dalgångar kan lätt få oss att tappa tilltron till livets rättvisa. ”Varför skulle det hända mig?” blir då en ganska vanlig fundering.
Mitt i denna krasch är det svårt att se ljuset i tunneln. Men den kommer. Och man överlever. Och kanske är det så att för varje krasch kommer man en bit längre i processen.
Hur svårt det än är att se det då sågar vi en Gud som går med. Psalm 23 som jag inledde med påminner oss om det. ”… för du är med mig…”. Kanske ser vi det och inser det bäst när vi ser tillbaka i backspegeln. Han finns där. Omsorgen som vi inte alltid uppfattar bakom tårarna är där.
För att vi ska förstå staven och käppen får vi tänka in en herde som använder dom. Staven dom lyfter upp fåret när det fallit och har svårt att komma upp. Käppen som skyddar mot faror. Med den räknade herde också in alla får. Ingen skulle bli efterlämnad eller saknad.
Så när vi läser om att ”din käpp och stav tröstar mig” är det en påminnelse att du kommer inte gå förlorad. Du kommer att räknas in. Saknas du kommer vår herde söka upp dig. Han kommer lyfta upp dig när du faller (eller kraschar). Ingen herde lämnar någon åt sitt öde. Han skyddar dig.
Om än fåret hade ramlat långt ner kunde herden nå det med sin stav. Vilket i sig är ett gott löfte. Han kommer att nå dig i djupets dalgång.
Vill du läsa mer om staven och käppen kan läsa vad jag skrev för några år sedan. ”Din käpp och stav, de trösta mig”
Pedher´s blogg 