Det finns mycket som gör ont i livet. Jag tänker inte i första hand på skador rent fysiskt. Visst kan de göra ont. Men det är oftast lättare att hantera. Lättare att förstå. Och det läker oftast ganska fort.
Men det finns annat som brister och gör så ont. Förluster. Relationer. Människor som gör oss illa i vårt innersta. Vi blir sårade.
En utveckling kan också upplevas som att den gör ont. Det bänder och sliter. Det tänjer. Det växer. Ibland talar man om växtvärk. Det liksom gör ont i utvecklingen.
Så det är Boye skriver: ” Det gör ont när knoppar brister”.
I slutet av den dikten skriver hon så här:
Då, när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen.
Ingen rädsla håller , glömmer att man skräms, glömmer ängslan, då….. – vilar i den tillit som skapar världen
Tänk om vi kunde vila mer i den tillit som skapar världen. Den kraft som skapar det positiva. Som ger oss framtiden. Som bär oss igenom det tunga, det som sårar, som gör oss illa. Att veta att ur det kommer det en kraft av nytt trots allt. Hur svårt det än är att just då tro på det.
Se gärna Boyes dikt. Den finns längre ner i bloggen.
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen.
Pedher´s blogg 