
P1 sommar sätter sina spår då och då. Funderar fortfarande på Pär Lernströms sommarprat. Där han avslutar med att försonas med sin far efter faderns död. Att försonas med någon är stort. Det kan vara det ända sättet att gå vidare i livet.
Den bästa försoningen är när den sker mellan två personer på ett intiativ tillsammans. Det är något oerhört vackert över det. Hur man kan gå från osämja, och kanske till och med hat, till en förnyad vänskap.
Men det finns dom lägena som det inte blir möjligt. Den man inte är försonad med går ut tiden eller att den andre parten varken vill eller inser behovet av försoning. Kanske är det till och med så att motparten borde vara den som tar initiativet. Den är den som orsakat problemet. Då kan det kännas hopplöst. Kanske till och med kört. Så går man där i svallvågorna av denna oförsonlighet och känner sig minst sagt ofri.
Men det finns en väg. Och det är att försonas från ett håll när det inte går från bådas håll. Och det är från ditt håll. Där du kan förlåta å dens vägnar. Det går. Det funkar. Kan vara svårt. Kan ta sin stund att komma så långt. Men när du väl kan göra det så är det en befrielse.
Det finns en förebild i detta med att försonas. Jesus dog för våra fel innan dom ens var gjorda. Innan vi ens bad om förlåtelse. När vi väl inser att vi behöver be om förlåtelse hänvisar han till att det har han redan gjort. Det gjorde han på korset. Om han kan så borde vi kunna det.
Kanske är det vår stolthet som gör det så svårt att försonas. Men tänk om vi kunde lägga den åt sidan. Det är di friheten kommer.
Våga försonas. Om så bara från ditt håll. En dag kommer det från den andres sida. Då kan du likt Jesus säga att du redan har förlåtit. Det är stort.