Orden kommer från trädgårdsmästaren i tv. Man ska alltid plantera. Han hade till och med planterat tulpaner när snön hade lagt sig. Men visst låter det som att det finns ett djup i den tanken.
Det ligger något i att alltid vara i ett planterande. Att se längre än nuet. Tänker på bondens arbete. Ska vi kunna få bröd till frukosten är det någon som planterat/sått något för länge sedan. Jorden bereddes, frön såddes, tillväxt kom, dags att skörda, mala mjöl, transport till bagare, bröd bakas. Sen blir det en god frukost. Och så håller det. År efter år. Men någon måste tänka längre. Det måste till ett planterande.
Avstår man att plantera får man ingen skörd. Logiskt men viktigt att påminna om. Det är en livsstil.
Kanske kan detta förhållningssätt uppmuntra oss vid skiften i livet. Att man i dom lägena planterar för en ny skörd i livet.
När skogsägarna planterar sina små plantor av träd vet han eller hon om att det är en planta som inte kommer att glädja dens liv. För det tar liksom en livslängd innan man kan fälla trädet och på så vis få en inkomst. Så ett träd planteras för kommande generation. För man över det i livet så stämmer det så väl. En sår och en annan skördar. Det är en djup tanke i det. Vi behöver se längre bort en den egna vinningen i vårt planterande.
Kan det finnas en glädje i att så med vetskapen att inte får skörda? Visst gör det det. För inser man vikten av att man är med i ett större skeende är det lätt att vara motiverad.
Ge aldrig upp ditt planterande i ditt liv. Det är en välsignelse för ditt liv. Det finns ett tillfredställande i det.
Jag har inte gröna fingrar som det heter. Kan för lite för att påstå något åt det hållet. Men att plantera goda saker i våra liv behöver vi inte ha gröna fingrar för. Utan mer en vilja av att utveckla oss. Att vilja växa. Att se något nytt växa fram i våra liv.
Pedher´s blogg 