Sitter och tittar på SVT play och ser det program jag just missat. Om Martha som är så sjuk i cancer att hon behöver nya organ för att kunna överleva. Hennes hopp och livstråd att någon behöver dö för att hon skall kunna överleva. Att i sin längtan att överleva måste någon ”ge sitt liv” för henne på något sätt.
Något helt omöjligt på något sätt.
För mig sätter det organdonation i nytt ljus. Samtidigt blir det än mer komplicerat. Var börjar livet och vart slutar det? När skall man ge upp hoppet om någons tillfrisknande? När är miraklet uteslutet?
När man möter Marthas öde blir man tacksam för livet. Dom krämpor som jag kan kämpa med blir så mycket mindre och mer ”bagatell”. På något vis är det så nyttigt att få distans till sitt eget och sin egen situation. Jag vill ju naturligtvis inte förringa någons situation och dess djup av känslor. Men det kan vara bra att få distans till sitt eget.
Det finns tid att reflektera över ett öde som Marthas. En berättelse som väcker känslor.
”När jag tänker på döden tänker jag på livet. Jag vet att en dag ska jag dö. Men alla andra dagar är liv”
För mig som troende blir det en vacker bild på den tro jag har. Hennes livssyn är ju ett annat fokus. Tänk att få leva så. ”Lev i nuet och gör något av det” – typ
Vill du se programmet hittar du det på svtplay ”När livet vänder”
Pedher´s blogg 