Men välsignad är den man som förtröstar på HERREN, den som har HERREN till sin förtröstan. Han är som ett träd planterat vid vatten och som sträcker ut sina rötter till bäcken. Det fruktar inte om hetta kommer, dess löv är alltid gröna. Det blir inte förskräckt om ett torrt år kommer, och det upphör aldrig att bära frukt. (Jeremia 17:7-8 SFB98)
Välsignad är den man och naturligtvis också kvinna – visst låter det så skönt. Välsignad – att få något gott av underbart värde in i sitt liv.
I detta finns det ett löfte om vi förtröstar på Gud. Synonymer på Förtröstan förklarar detta lite bättre. Tillit, tillförsikt, hopp, lit, förlitan, förtroende, fast tro. Genom vår förtröstan på Gud blir den en frukt i våra liv. Välsignelse. Något som gör oss gott.
Hur förklarar man det så att vi förstår? Det finns en speciell känsla omkring detta med välsignelse. Texten hjälper oss med det. Man är som ett planterat träd vid vatten som har sina rötter ner i vattnet. Det kan vara torr. Man kan känns av att livet sätts på prov. Det kan snurra runtomkring. Men ändå är löven gröna. Man märker ändå att livet ger någon form av frukt.
Hur kan det vara möjligt? Kanske en del av svaret skrev jag om o förrgår. Regnet som ger frisk luft. Vatten som tar bort damm. Vatten som släcker en törst. Dusch som ger en svettig och trött kropp nytt liv på något sätt.
Att förtrösta på Gud kan vara skillnaden i livet. Bildligt talat skillnaden mellan död och liv. Ändå är det just det som sker. I vår förtröstan till Gud kommer en välsignelse in i våra liv som just ger vår törst lättnad. Smutsigheten tvättas bort och livet återvänder när våra liv blivit trötta av olika orsaker. Konsten är väl just att stanna upp och förtrösta och inte kämpa i egen kraft. Vi människor har ju så svårt att ge upp och kapitulera. Vi vill ju liksom fixa allt själva. Fast ett egentligen bara behövs. Att just förtrösta. Det är väl det nåden också har inom sig.
Pedher´s blogg 