Gåvan att profetera är fin gåva att få. Den har en stor betydelse både som enskild och som församling. När jag växte upp föregick oftast en profetia av tungotal och sen en uttydning som började ofta med ”Så säger Herren…”. Efter hand har det mjuknat med att tungotalet innan har uteblivit och man mer har uttryckt det mer ödmjukt typ ”jag tror jag har en hälsning från Herren … ”. Men tyvärr är det nog så att det profetiska tilltalet har, i jämförelse med förr, blivit mer sällsynt. Förr höjde man ”bara” sin röst medan nu går det oftast genom mötesledaren. Vilket kanske har blivit nödvändigt. Jag vet inte… men kanske är det så.
Paulus uppmuntrar oss i 1 Kor 14 att när vi samlas skall var och en ha något att ge eller bidra med. I grunden är det något häftigt intressant tänker jag. Att dela med sig. Men han ger också en ordning för det. Allt ska ske till uppbyggelse. En viktig tanke i sammanhanget. För tungotalet gäller att 2-3 får tala med uttydning som följd. (Att tala i tungor för sig själv har ingen begränsning). (14:27). Profeterna har samma förhållning (14:29) , 2-3 får tala och övriga skall pröva det. Här finns det att fundera över i olika sammanhang där det mer är fritt fram.
Och profeternas andar underordnar sig profeterna, 1 kor 14:32. Kärnbibeln ger sin tanke på detta: ”Målet är ökad kunskap och uppbyggelse. Den sista delen, ”profeternas andar är underordnade”, innebär att den som talar själv kan kontrollera sitt tal. De kan inte säga ”Gud fick mig att göra det” som en ursäkt för att tala okontrollerat i munnen på varandra.” Handbok för livet skriver i 14:32: ”Kom ihåg att en person som har ett budskap från Gud, också har kraft att behärska sig själv eller vänta på sin tur”. Nubibeln skriver ”Profeternas ande kan styras av profeterna.” Bibel 2000: ”Profeternas ande behärskas av profeterna;” Den som alltså fått förmågan att profetera har också fått förmågan att styra över den när han eller hon skall framföra den. Det finns alltså en ordning som den som vill profetera skall hålla sig inom.
En profet behöver pröva sig själv och sitt eget motiv. Det blir en maktfaktor som man behöver ödmjukt förhålla sig till. Hesekiel är tydlig: ”Så säger Herren Gud: Ve över de dåraktiga profeter som följer sin egen ande utan att ha sett något!” (Hes 13:3 )
Som profet behöver man ödmjukt reflektera över hur skärpan har varit. Därför är det särkilt gott att när du som fått ett budskap bekräftar det till profeten. För det stärker uppdraget. Lika gott som när man predikar och får höra att det stämde in i tid och rum. Att det välsignade någon särskilt. Det är inte klappen på axeln jag söker här. Utan mer bekräftelsen om att budskapet var rätt. Det uppmuntrar men också hjälper till en annan gång.
Till dig som ännu inte vågat att använda din profetiska gåva ännu: Ta mod till dig. Pröva ödmjukt kanske i ett mindre sammanhang. Ge det du fått. Låt det prövas. Be vår Herre o att han bekräftar att det var rätt. Så bygger du upp en tjänst till välsignelse för en enskild men så också för församlingen. Du behövs, mer än någonsin. Lyssna inte så mycket till kritikerna eller dom som ifrågasätter. Lämna över till Gud att bedöma. Risken att bli missförstådd, feltolkad och ifrågasatt finns där. Men våga.
Till dig som använder den ofta: Sök skärpan. Uppmuntra till prövning. Vad blir frukten av det? Be Gud om nåd att leva i förnyelse av din gåva. Gud välsignelse över ditt uppdrag.
Idag ber vi för riksdagsman Roger Hedlund (SD)
Pedher´s blogg 