Lååååångledig

Nu går jag in i min tredje och sista semestervecka för denna period.
Det känns som att jag är lååååångledig.

Tänk att 14 dagar kan kännas så långt. Annars rusar tiden tycker jag. Men dessa veckor har definitivt inte varit långtråkiga.

Det är väl när vilan är som bäst.

Nu kan man ju stressa upp sig att det bara är en vecka kvar. Men varför göra det? Ser både fram emot att börja jobba som att ha en vecka kvar på ledigheten.

Annars kan ju ledighet vara svårt. Man har stora förväntningar. Önskar sig saker. Skulle vilja saker. Det som uteblir blir en sorg och känns som ett misslyckande ibland.

Jag tror att den största utmaningen vi har i vårt samhälle idag är att vara tillfreds med läget. Eller som det gamla ordet förnöjsamhet vill visa på.

Ordet beskrivs så här: som har lätt för att acceptera och vara nöjd med vad man redan har; som inte gärna kräver mer för egen del
Besläktade ord: nöja, nöjd, nöje.

Förnöjsamhet. Vackert men svårt.

Men kanske kan detta ord väcka något inom oss. Det är då vi inte avstår något bara för att det eventuellt kan komma något bättre, mer spännande och intressant. Kanske tom något som är mer "inne" att göra. Det är då våra ögon slutar att flacka runt utan vilar på ett och samma ställe en längre stund.

Jag tänker att det vill jag sträva efter. Förnöjsamhet. Min bön blir att Gud hjälpe mig att vara mer nöjd. Se det jag har. Leva i nuet.

Jag tror att det blir mindre stress i tänket då. Livet blir mjukare att leva. Det tror jag är ett bra liv.

Söndagstankar – ”gäller varje dag”

Jag fick en dagens vers i bibelappen. Läste lite fel först. ”Hela dagen är uppfylld av detta……” men det stod

Ty hela lagen är uppfylld i detta enda budord: Du skall älska din nästa som dig själv. Galatians 5:14

…..men det är ju sant det också 😄

Denna vers leder oss till en viktig hållning. Att älska vår nästa. Den man älskar vill man väl. Den talar man gott om. 

Man ska älska sin nästa som sig själv. Nu stöter det ibland på problem. Därför att självbilden är så skadad att man har svårt att älska sig själv. 

Jag har skrivit det förut men gör det igen. Du är älskad av Gud. Han tycker så mycket om dig. Har du svårt att tycka om dig själv vill jag lära dig en bön. En bön du kan be i all tysthet: 

Gud, hjälp mig att se på mig själv genom dina ögon. Hjälp mig att älska mig själv såsom du älskar mig.

Det kommer att förändra din syn på dig själv. Du kommer att få enklare att älska din nästa. 

Men det slår mig i skrivandets stund att den bön behöver vi nog alla be. Den hjälper oss att hitta vår rätta position och förhållande till Gud. Vi får rätt syn på vem vi är. 

Det är inte bara hela lagen som är uppfylld med denna kärlek. Varje dag är, och ska vara, uppfylld av denna kärlek. Har vi svårt att fylla dagen med denna kärlek, av någon anledning, så vill Gud hjälpa oss med det. Tack och lov för det. 

Lätt att misstro folk….

När alliansen lägger ett misstroendevotum för tre stadsråd är det med all rätt (om nu alla kort är lagda på bordet). Om man inte agerar med öppenhet vid en så allvarlig säkerhetsläcka är det berättigat att stå till svars. 

Att då välja att anse att det är alliansens fel att någon bryter mot lagen blir absurt. Sen kan man ha åsikter om vad staten inte ska låta andra sköta. Där finns ju annat att önska. Den regering vi haft tills idag borde ha ändrat den gamla regeringens beslut i den frågan. Men dom ansåg att det inte behövdes. Alltså höll man med om tidigare beslut. Punkt. 

Att då misstro alliansen att dom har en dold agenda blir ju magstarkt. 

Men det kanske tyvärr ligger i vår natur. Att vi har lättare att misstro än ha tilltro. 

Varför är det så? Tänk om vi kunde se saken i sin enkelhet instället. 

Jag tror att vi kan välja väg. Att vi väljer att tro gott om folk. Att vi väljer att tro att det dom säger är verkligen vad dom säger. Inte massa undertoner med dolda budskap. 

Kommer ni ihåg hur det snackades om dåtidens skivor? Att om man spelade dom baklänges så kom det fram budskap som vi noterade i det undermedvetna? Och att när man tittade på bio så la man in enstaka bilder på tex Coca-Cola så ökade försäljning av just den drycken i pausen. Det kan ha varit så eller inte alls. 

Ibland undrar jag om det inte är just så vi tror det är. Så står vi där och lyssnar mer efter det vi tror dom säger än vad dom just säger. Så går vi från samtalet och bara har hört ”vår” sanning och det blir sen vad vi lever med och efter. Och kanske tom sprider. 
Vi behöver inte lägga in misstroendevotum till allt och alla. Välj att tro att det just är vad du ser och hör som är sanningen. Förr eller senare avslöjas allt det falska. Låt det ha sin gång. För det som göms i ”snö” kommer upp i ”tö”. 

Nu behövs det inte  något misstroendevotum eftersom regeringen ombildas. Men det väcker några frågor hur man ser oå varandra i riksdagen. Man har inte tilltro till varandra utan uppenbarligen misstror varandra. I sig kanske det ingår i ett politiskt spel. 

För mig vore politiken mer spännande och ha större tilltro om man pratar mer om sin egen politik än om andras ”icke-politik”. 

Att gå i rätt skor

Jag var på väg ner till Vilks ”Nimis”. Där på stenen stod dom. Skorna. Med tanken på stigen ner, det kuperade landskapet, massa stenar och stenblock, förstår jag att vederbörande ställde dom där. Dom lär få stå kvar för ingen annan vill ha dom just nu. Inga skor för denna promenad. 

Att ha rätt skor är rätt viktigt. För underlaget kan det vara avgörande. Kanske blir det helt enkelt stopp med fel skor. 

Tänker på en av dom låtar Carola sjunger. ”Walk a mile in My shoes”. Innan du dömer, anklagar och kritiserar mig så gå i mina skor – typ.  Ibland skulle vi behöva gå i den andres skor innan vi börjar ha åsikter. Hur har vederbörande? Vad ligger bakom? 

Då kanske vi tänker och handlar annorlunda. 

”Om jag kunde vara du, och du kunde vara mig. I bara en timme, om vi kunde hitta ett sätt att komma in i varandras sinne. Om du kunde se dig genom mina ögonen …./…. Jag tror att du skulle bli förvånad över vad du såg”(fritt översatt)

Det vore bra om vi försökte se läget ur någon annans ögon. Någon annans situation.  Då skulle det säkert påverka vårt sätt att agera. 

Hur som helst….. varje promenad kräver sina skor. Varje livsväg kräver sina ”skor”. Annars blir vägen för svår och lång. Rätt klädd. Rätt utrustning. Rätt inställning. Kan man förbereda sig kommer livet att fungera lite enklare. Att det blir strapatser är väl ingen överraskning. Men med rätt skor kommer det att fungera. 

Avancerat dass

När jag var liten och gick på dass första gången så var det med blandade känslor. Lite äckligt var det allt. Men samtidigt lite spännande. Att ha dass är ju inte konstigt alla får den som bott på landet eller är gammal nog att hade det som sin toalett. 

Minns när far och mor skulle göra i ordning sitt dass så var det inte bara att ”göra” det liksom. Kommunen hade sina regler. Man menade på fullt allvar att man hade tillsyningsplikt. Med det förklarade man sin avgift. Tror mig veta att mak aldrig kollat det. 


Jag var på ett slott/borg i Helsingör. Där visade det sig att man hade innedass. På olika våningsplan kunde man sitta på dass. Rätt häftigt. Man slapp springa ut och frysa ändalykten. År 1574 började man bygga denna Borg. 1585 var man klar. 
Jag har ju använt uppföljaren till detta sätt att bygga dass. Dock mycket mer modernt. Denna person har byggt dass inne i sitt hus. En på första våningen och en på andra våningen. Och det finns golvvärme indraget. Det dasset är värt sitt namn lyxdass tänker jag. 

När dass fungerar så att tom fötterna inte behöver frysa så tycker jag att man lyckats med sitt dass. 

Sen kan man ju ha dass som fryser sönder det man gör eller som bränner upp det. Finns säkert många olika dass. Hur som helst. Kanske är det så framtidens toaletter kommer att se ut. Där allt förbränns på en gång. Man får hoppas att det då inte blir för varmt om ändalykten. Jag tror det får räcka med golvvärme för min del. 

Som sagt, det finns avanserade toaletter tidigt i historien …. 

Sitter vid Nimis

Jag sitter vid Nimis. Lars Vilks konstverk. Hade jag vetat om den branta vägen dit hade jag nog avstått. Men det var en upplevelse. 

Sista biten var en trappa. Där var det trångt ner. Men trots att det såg ostadigt ut var det väl byggt. Det gick väl bra om alla gick åt samma håll. Men att mötas var en utmaning med ryggsäcken på. 

Men fast det var fuktigt gick det riktigt bra. Fast vila benen blir ett måste innan återfärden. 

Hur kommer man på att göra ett konstverk så otillgängligt? Antagligen för att man tror på sin sak. Uppenbarligen lockar den många hit. Lite kul. För barnen är det ju en fantastisk upplevelse att få klättra i konstverken. 

I den mest otillgängliga platsen där uppdraget ser nästan omöjligt ut går det att lyckas. 


Det kan man väl dra slutsatsen av detta arbete. Troligen har många kommit hit. Så det som till synes set ut som ett misslyckande är uppenbarligen helt lyckat. 

Önska mig lycka till på återvägen. Den lär kännas i benen den med 😄 

Att vänta på bättre tider …

Har ju semester. Kan inte klaga på att vara ledig. Haft ett skapligt väder. Men det slår mig att jag sitter och väntar på bättre väder. Liksom hur uthållig ska man vara? Lär har det regnat över? Vad gör man i väntan på bättre väder? 

Tänket och läsandet av diverse väderappar säger att det kanske kommer idag eller i morgon. Så jag ger det ett chans. Risken är ju att det kan bli klart bättre än utlovat men också sämre. Risken är att man blir sittande och bara väntar med en kopp kaffe i handen. Så missar man allt man kan göra av upplevelser trots att det regnar. 

Så är nog livet i stort också. Man väntar på bättre tider.  Vill se bättre tider.  Drömmer om saker och ting och längtar. Nitton allt smitta missar man det som passerar just framför ögonen, på livets bana, just här och nu. 

Att vara nöjd med det man har är inte alltid så lätt. Man glömmer så lätt bort det. Visst, kan vara saker och ting som skulle kunna se annorlunda ut. Men ser man allt lite mer i den större bilden så är det ganska bra. 

Sen kan man ju faktiskt göra något åt det hela så att nuet blir bättre. Kanske först gilla läget. Sen göra något med det läget. För att sitta och gnöla över läget lär ju inte bli bättre. 

Men det är lite för lätt att tro att allt är dåligt och att det kommer säkert något bättre. Kanske är det just vi själva som är detta ”bättre”. Undrar vad hi väntar då väntar på? 

Kan det möjligen vara så att just nu formar vi det som kommer sen? Vi skapar förutsättningar för framtiden? I så fall är det ju vi själva som skapar bättre tider….?!

Vi får se längre fram. Det kan ligga något i det….. 

”Det var någon annans fel…..”

Det var någon annans fel…..

I härvan omkring transportstyrelsens blunder med datainformation verkar detta vara ett gångbart svar på frågan vems fel det är. 

Den ene vet före den andre men ingen säger något. Och när man väl vet verkar man inte ha någon orsak att informera ansvariga i olika partier och nämnder. 

”Det var någon annans fel…..”

Det är ett gångbart sätt att sticka huvudet i sanden. Att tro att ingen kommer att få reda på någonting. 

”Det var någon annans fel…..”

Verkar göra att då har man inget ansvar helt plötsligt. 

I denna historia kan man bara säga ett enda stort ”suck” men det lär oss något också. 

Att ta fram sanningen är alltid den bästa vägen. Drar man på den blir det oftast fel i slutändan. I det korta perspektivet tror man att man gör en vinst. Men det blir en nitlott. Det verkar kosta mest initialt men i längden blir det alltid dyrare. Det är bättre att bita i det sura äpplet direkt än vänta tills det blir ruttet. 

Att skylla på någon annan är fel på alla sätt. Oftast är det då felriktat. Vår statsminister, som har det yttersta ansvaret, får nog akta sig att skylla på någon annan. Det kan aldrig gå hem när man är den som till sist bestämmer……. 

Att gå i sin längtans riktning ….

Att gå i sin längtans riktning, åt ja-hållet, alstrar energi.

 

Läser orden igen i Tomas Sjödins bok ”Den som hittar sin plats tar ingen annans”. 

Längtan kan bli bara en stor tung säck man bär på. Där man mer eller mindre sitter på bänken och väntar. Därför att den längtan man har verkar så långt bort. Så omöjlig. Så fruktlös. 

Längtan kan också vara något som drar oss fram. Liksom lockar oss att ta initiativ. Vi kommer framåt på något vis. ”Vare sig vi vill eller inte” är väl ett fel sätt att beskriva det men något åt det hållet. Det liksom bara händer något. Man är inställd åt ett håll. Besluten går åt det hållet. 

Det alstrar energi. Man liksom får orken att räcka. Man tom orkar lite mer än man vanligtvis gör. 

Längtan gör något med oss. Längtan som inte verkar kunna uppfyllas tär. Uppgivenhet kan ta över. Missmodet smyger sig på. Längtan som man inser inte kan få uppfyllt gör vi bäst att lägga åt sidan. Inte det enklaste. Smärtsamt vet jag att det inte är enkelt men det är ett måste. Kan beskrivas som sorg på något sätt. 

Men längtan gör också något gott med oss. Drömmar föds.  Bilder skapas inom oss. Drömbilder byter skepnad efter hand. Men ändå så lever framtiden redan nu. Man får smak av det man tror och hoppas man ska få förmånen att få uppleva. 

Intressant är ju att om man då inte får uppleva det fullt ut av någon anledning har man ändå på något sätt upplevt och levt det. Upplevt men ändå inte upplevt. Liten märklig dubbelkänsla.  

Att gå i sin längtans riktning är att skapa förutsättning för denna längtans uppfyllelse. 

Ett längtans folk är ett folk som går framåt om man bara inte sitter och längtar. I så fall riskerar man att bli rätt ensam. 

En regnig avslutning 

Denna dag avslutas med regn. Det är ju en mindre bra kombination med semester. Fast just nu kan jag inte klaga på det. Ljudboken av Jo Nesbö ljuder i högtalaren.  

Förutom att detta regn gör det enklare att bara stanna av en stund så ger det naturen den blöta den längtar efter. 

Regn gör semestern svårplacerad. Väderapparna är ju inte direkt samstämmiga. Ska det vara statsbesök eller mer av naturbesök i morgon? Museum eller badstrand? Sofflock eller upplevelser?

Ja, vem vet det? Det får väl morgondagen avgöra. 

Så här långt har ju min ledighet varit det mesta av helt okej väder. Så om det blir halvdant några dagar så är väl det okej det med. 

Det fina med oplanerad semester är ju att man har lättare att vara flexibel. Det är ju en verklig semester. Är man bokad på massa så blir ju den flexibiliteten klart svårare. 

Jag tänker att semester har risken att bli rätt styrd. Man vill så mycket. Minns förra sommaren. Den semestern var rätt mycket farande. Var inte mycket hemma i Jönköping. 

Förutom att denna semester är helt okej så har den en liten extra knorr på sig. När den är slut har jag del två av semestern att se fram emot. Eftersom jag har en del till i höst. Det är ju minst sagt rätt så skönt. 

Så just nu får ljudboken föra mig genom kvällen. Regnet slår mot rutorna. Det är skönt att man har tak över huvudet och inte valt en semester i tält. 

Tacksamheten flödar mot två av mina vänner. Agneta och Ronny. Deras tak är fantastikt liksom deras generositet. 

Att denna dag avslutas med regn är ingen katastrof. Den ger en skön återhämtning.