Jag sitter vid Nimis. Lars Vilks konstverk. Hade jag vetat om den branta vägen dit hade jag nog avstått. Men det var en upplevelse.
Sista biten var en trappa. Där var det trångt ner. Men trots att det såg ostadigt ut var det väl byggt. Det gick väl bra om alla gick åt samma håll. Men att mötas var en utmaning med ryggsäcken på.
Men fast det var fuktigt gick det riktigt bra. Fast vila benen blir ett måste innan återfärden.
Hur kommer man på att göra ett konstverk så otillgängligt? Antagligen för att man tror på sin sak. Uppenbarligen lockar den många hit. Lite kul. För barnen är det ju en fantastisk upplevelse att få klättra i konstverken.
I den mest otillgängliga platsen där uppdraget ser nästan omöjligt ut går det att lyckas.
Det kan man väl dra slutsatsen av detta arbete. Troligen har många kommit hit. Så det som till synes set ut som ett misslyckande är uppenbarligen helt lyckat.
Önska mig lycka till på återvägen. Den lär kännas i benen den med 😄
Pedher´s blogg 