Det finns något jag inte ens önskar min värsta fiende.
Njurstensanfall med tillhörande smärta önskar jag ingen att få. Inte ens min värsta fiende.
Jag har gått igenom det nu. Hört att det ska vara riktigt tufft. Det var det. Vilken smärta. Innan jag fick hjälp låg den i under mer än en timme. Så fruktansvärd smärta.
När det gör så ont att man inte kan vara still så är smärtan på topp. Minuter känns som timmar. Man vet att man ska få hjälp men det dröjer. Smärtan tilltar. När man då får veta att ambulans kommer om 3 minuter så är man väldigt glad. När smärtlindring lyfter bort smärtan blir man så tacksam. Den långa väntan är som bortblåst.
Jag vet ju att vi har en bra sjukvård. Men resan till Tanzania förra året gjorde att jag blev ännu mera tacksam. En dag som igår påminde mig på nytt om det. Två personer kommer till min hjälp och jag blev smärtfri. På akuten är man snabba och duktiga. Jag får den hjälp jag behöver. Man systematiskt undersöker. Efter röntgen så blir beslutet att stanna över natt. Möts av fantastiska människor i en ren miljö. Det gör mig tacksam. Så tacksam.
Lördagens städning kom av sig. Det blev för mycket smärta. Men städning kan man ju göra en annan dag. Fast hade jag fått välja hade jag hellre städar, hur tråkigt det än är. I ljuset av njurstensanfall med tillhörande smärta så är städning så mycket bättre. Ska försöka komma ihåg det nästa gång jag tycker städningen är tråkig 😉
Pedher´s blogg 