Lyssnade på kulturdelen i aktuellt. Ett inslag menade att mitt i vår välfärd och goda utveckling är vi dom mest ensamma i världen.
Hur blev det så?
I ljuset av hur vi förr bodde generationer på samma gård är det lite tragiskt. Då hade vi mycket närhet till varandra. Nu har vi skapat ett välfärdssystem där vi ska klara oss själva.
Samtidigt är det nog inte bara vår välfärd som är den enda orsaken. Vi har utvecklat något som mer liknar sig själv nog. Vi skapar grupper som blir svåra att komma in i.
Jag kan bara konstatera att jag bott i Norrköping under ca 1,5 år. Under den tiden har jag inte fått så många vänner som kan sägas att man umgås med. Jag är inte alls bitter. Inte på något sätt. Men visst kan jag erkänna att jag känt mig ganska ensam. Har skrivit om det tidigare också. En ensamhet som stundom blivit rätt jobbig. Visst ligger det också på mig. Absolut. Men det blir för enkelt om man nöjer sig med den åsikten. Det är en brist i våra större gemenskaper när vi har så svårt att bjuda in nya människor till gemenskapen. Inte konstigt att vi då blir dom mest ensamma människorna i världen. Säger man i den stora gemenskapen nej, inte öppnar upp, kan man inte lägga skulden på den nye. Genom att visa gruppindelningen redan i den större samlingen har man där gett den tydliga signalen att det inte är någon idé att bjuda in. För vem kan bjuda in en så stor grupp i kanske en liten lya? När man sen bjuder till så får man inget svar. Då är det tydligt nog.
Jag tror att vi behöver bestämma oss för att öppna våra gemenskaper. Dom som kan ändra på den uppfattningen att vi är dom mest ensamma är vi svenskar själva.
Här tror jag kyrkorna måste gå före. Skapa miljöer där människor kan mötas. Frågan är bara om vi vill lämna vår bekvämlighet och invanda mönster.
För nu ganska många år försökte jag få med mig mina grannförsamlingar att skapa mötesplatser för ensamma. Jag fixade inte allt jobb själv. Fick ingen att tända på idén. Så det gick inte att genomföra.
Jag är rädd för att det är svårt att bryta ensamskapet. Vi är rädda för att själva bli ensamma så vi håller hårt i vår gemenskap och släpper omedvetet (eller medvetet) inte in någon i gruppen. Kanske har vi själva haft svårt så nu vill vi inte riskera något.
Inte konstigt datingsighter kommit till. Ingen skugga på det men det visar på en brist trots allt.
Visst ligger det mycket på oss själva. Men utmaningen ligger på ledarskapsnivå också. Långt mycket mer än att uppmana till att hälsa på varandra.
Hur kunde det bli så? Låt oss släppa den frågan. Vi får ta sikte på att bjuda till och göra något åt den istället. Det är ju ändå till sist det vi behöver ändra på.
Hoppas att vi ska få höra om oss svenskar att vi är dom mest öppna och inbjudande personer i världen. Att vi bryr oss om varandra. Att vi ser varandra.
Pedher´s blogg 