Hur gick det med min utmaning nummer två?

Idag är det final på den utmaning jag utsatte mig för vid nyår. Jag hade ju två stycken. Du som följer min blogg kommer nog ihåg att jag berättade om min första. Jag antog utmaningen att läsa igenom Bibeln på ett år. Den är i full fång och den utmaningen har fått mycket bra.

Den andra utmaningen var jag mer hemlighetsfull omkring. Och jag var inte så säker om jag skulle avslöja den. Det är jag väl inte så säker på just nu heller. Men har man sagt A får man väl säga B också.

Min utmaning är dock en utmaning som får tillägnas hedersamma förluster. Men trots allt är jag rätt glad att det nästan gick.

Jag utmanade mig att varje dag cykla på min träningscykel minst 30 minuter varje dag och minst en mil cykling. Det skulle innebära minst 30 mil och minst 15 timmar på cykeln. Till detta hade jag satt ett mål att jag skulle gå ner 5 kg. Möjligen lite för tufft men behövligt.

Efter 17 dagar satte ryggen stopp. Så trist. Ingen cykling mer än ngt tillfälle på slutet. Men jag fick ändå ihop 25 mil. Och jag har gått ner drygt 3 kg. Så jag nådde inte ända fram. Och jag behöver ju inte ge upp nu.

Detta är ju på ett sätt en förlust i min utmaning men ändå rätt okej. Andra har ju visat på klart mycket bättre resultat.

Men det är ju ändå rätt okej att kunna bestämma sig för en sak och se resultat av det. Att metodiskt och uthålligt genomföra det. Man säger att man skapar en god vana på 10 gånger. Sant eller inte, men det ligger något i det. När man känner en dragningskraft till att göra det. Att då efter 17 dagar hindras av någon form av ryggskott är frustrerande. Då insåg jag att det går att skapa goda vanor efter bara tio tillfällen. Pröva får du se.

Utmaningen gick inte riktigt hem men jag vill nu fortsätta. Ryggen är klart bättre så nu är det bara att fortsätta den goda vanan jag lyckades skapa.

Vad för god vana behöver du skapa?

Vad jobbigt det är när man tappat bort något man gärna vill ha kvar

Vad jobbigt det är när man tappat bort något man gärna vill ha kvar.

Igår när jag kom hem så letade jag efter en låt som jag så gärna ville spela. Jag har spelat den många gånger så jag borde väl egentligen kunna den utantill. Men tyvärr fanns inte all text kvar i minnet. Jag letade och letade.

Jag har ju några kartonger i förrådet som jag drog fram. Men inte. Kollade pärm efter pärm återigen. Men inte.

Jag får väl utvidga området tänkte jag. Googla alltså. Man kan ju använda rätt många olika sökord. Men inte.

Så det återstår att ringa svärfar och höra. Han brukar ha det mesta i notväg.

Men visst är det jobbigt när man inte hittar det man så gärna vill ha. Det känns som en ganska stor förlust faktiskt. Nu är det väl ingen livsavgörande förlust men ändå. Det känns lite tomt att, i detta fall, inte hitta låten. Man skulle ju så gärna vilja få fram det på en gång. Mycket kan jag mista men inte den låten, liksom. Men sådana förluster känns lite extra. Vad dom än är för något. Dom känns.

Så jag bestämde mig för att sova på saken. Det är mycket som brukar lösa sig om man bara sover på saken. Så det hoppas jag på nu. Får hoppas bara att det inte behövs för många nätter innan det löser sig.

För det är så jobbigt när man tappat bort något man gärna vill ha kvar

Vilken annan förening/företag skulle våga det en kristen församling vågar?

På söndag är det årsmöte i församlingen jag tillhör. Somliga tycker att årsmöten är jobbiga och urtråkiga. Jag tycker tvärt om. Jag tycker dom är något av dom bästa möten vi har. Hur kan det bara möjligt?

Det är då vi ser tillbaka på allt intressant vi varit med om. Året har ju gått så fort. Det var ju inte länge sedan det var årsmöte. Vi summerar året både i innehåll och ekonomi.

Det finns något som en församlings årsmöte skiljer sig från andras årsmöten. Dom allra flesta sammanhang har en given inkomst i form av försäljningsinkomster eller stora bidrag från tex kommun och stat. Men en församling skapar sin inkomst genom gåvor. Gåvorna är inte i förhand lovade i en speciell summa. Vi går in i det nya året som kommer med inga löften. Vi litar helt på att vi skall få in den ekonomi vi behöver genom kollekter och gåvor.

Det är då årsmötet på söndag blir så mycket roligare. För ett år sedan beslöt vi att fatta en budget och verksamhet som var ett beslut i tro. I tro på att det ska komma in medel som täcker vår ambition. När då vi gör bokslut så blir man så tacksam. Även detta år fungerade det. Det kom in medel så det på sista raden fungerade.

Det gjorde det därför att det fanns människor som var villiga att ge av sin inkomst till något man trodde på. Hur många andra sammanhang fungerar det på detta sätt? Hur många föreningar har medlemmar som är beredda att ge kanske tusen kronor eller tom mer ibland per månad till den förening man är med i? Det är det unika med ett församlingsliv.

För ingen ska tro att det är speciellt vanligt att kommunen ger lika stora bidrag till en församling som man ger en idrottsförening tex. Även om en församling gör en social insats i bygden. Även om egeninsatsen är större än det man önskar bidrag för. Fundera på följande: tänk om kommunen skulle beräkna sitt bidrag baserat på hur mycket medlemmen själv kan lägga in. Då tror jag att kommunen skulle få ge församlingarna bra mycket mer i bidrag. Idrottsföreningen skulle få en betydligt mindre summa. SIDA jobbar ofta på att egeninsatsen i ett projekt ska vara 20%. Kanske skulle kommunen ha det som rättesnöre i kommunala bidrag. Då skulle jag tro att församlingsföreningarna skulle klara det bättre än andra föreningar. Varför då? Vi är vana vid att ge mycket till den föreningen vi tror på.

Vi är hänvisade till våra medlemmars månatliga givande. Deras trogna givande. Återigen, det gör årsmöten i vår församling så intressanta. Man blir ödmjukt tacksam att få vara med i ett sammanhang som fungerar så.

Så på söndag gäller det. Då skall vi ha årsmötesfest. En glädjens och tacksamhetens fest. Och tänk, här får alla vara med. Den som kan ge mycket och den som kan ge lite. Tillsammans fungerar det. Det är unikt.

Årets fight……. Förstår mig inte riktigt på det….

Natten mot söndag hände det. Den stora fighten som ”alla” väntat på. Uppsnacket har varit massivt. 30000 personer bänkar sig för att se det live. Troligen är det rätt många fler som såg det på TV. Drygt två minuter så är det över. Knockad och utslagen. Undrar hur många timmar man tränat för dessa dryga två minuter. I och för sig är det rätt imponerande. Vilken målmedvetenhet. Tydligen tränade motståndaren lite bättre eller så hade han bara mer tur att klara sig.

Det har hänt att jag satt på TVn sent en kväll och råkat hamnat i liknande matcher. Jag försöker titta en stund för att försöka förstå sporten. Det slutar alltid i att jag byter kanal. Det är blir bara för mycket. Man slår varandra mer än gul och blå. I min värld är detta vansinne. Hur kan man vilja utsätta sig för detta? Hur kan man finna tillfredställelse i att titta på detta? Hur kan man vilja uppmuntra detta? Hur kan man vilja sponsra något så destruktivt?

Läste i Expressen om matchen. Stort antiklimax beskriver man det som. Det fanns en undersökning där man frågade om man var där, såg den på tv eller inte var intresserad. Nästan 70% tryckte att man inte var intresserade. Så på ett sätt är det ingen stor sport.

När man ser vilka skador utövarna riskerar att få och får är detta rent vansinne. Vi skyddar utövarna i olika sporter med olika skydd och barriärer. Men inte i boxning, mma mfl Där går det ut på att slå hårt och knocka. Att slå mot huvudet som är det vi behöver skydda mest.

Undrar jag hur många i publiken som skulle vara beredd att göra samma sak. Det troliga svaret är att man inte vill, är rädd för skadorna, törs inte, det är farligt, vill inte träna så mycket…. typ. Om man är ärlig alltså. Men att se någon annan utsätta sig för detta kittlar på något förunderligt sätt. Helt sjukt tycker jag.

Så länge det finns dom som är beredda att sponsra, betala och titta på detta spektakel kommer det att finnas. I min värld fick det gärna förbjudas. För detta är livsfarligt att hålla på med. Ingen skulle få möjlighet att utsätta sig för det. Vi borde hjälpa till att säga nej till allt som handlar om att slå ner någon annan.

Glöm aldrig förintelsen

Idag är det 70 år sedan Auschwitz befriades. Den förintelse som skedde av judar får aldrig glömmas. Idag finns det en förljugenhet hos vissa grupper som menar att detta aldrig har hänt. Det är ett hån mot alla dessa människor. Expressen skrev i lördags om ”dom sista vittnena”. Man kan inte skriva om historien. Den har hänt. Om det vittnar ögonvittnen. Människor som var med.

”- När folk frågar hur min berättelse ska leva vidare säger jag att det beror på dig om den gör det, säger Hédi Fried.” Du och jag har en viktig uppgift att aldrig glömma Förintelsen och berätta den vidare.

Jag minns i skolan hur vi fick besök av personer som varit med. Jag minns att det var en så stark upplevelse att det var svårt att förstå att det var sant. Jag har läst många böcker skrivna i detta ämne. Må dom tryckas igen.

Nu börjar alla dessa överlevare och vittnen bli gamla. Och en efter en lämnar dom jordelivet med alla sina minnen. Vår tid har ett viktigt och stort uppdrag. Att förvalta dessa minnen och aldrig glömma dom.

Sex miljoner europeiska judar mördades, tre miljoner överlevde Förintelsen. När man ser bilderna från dessa läger blir man förundrad över hur människor kan bli mot varandra. Hur kunde alla dessa soldater tro på det dom gjorde? I min värld måste det funnits soldater som inte mådde bra och inte ville vara med om detta. Hur gick det för dom?

Hur kunde en enda person få så många människor bli så hatiska mot ett annat folk? Hur kunde det vara möjligt att en enda person kunde få ett helt system att göra som han befallde? Vart var alla säkerhetsspärrar hos hans omgivning? Varför fungerade inte det sunda förnuftet och det goda samvetet så att detta kunnat hindras?

Det ger oss än större kunskap om att vi idag måste stå enade mot rasism, hatiskhet. Vi måste stå upp för allas lika värde och rättighet att leva.

Samtidigt sker liknande utrotningar även idag. Även om det är i mindre skala är det lika avskyvärt. Man dödar för att man har fel religion. Man dödar för att folket inte följer förövarens ”ideal”. Vi glömmer att det finns på många olika plaster på vår jord man just i dessa tider gör samma brott. Media skriver mest om IS och Ukraina. Syrien likaså. Men vi har så många plaster där människor förtrycks i alla tysthet. Där finns ingen olja vi vill värna om. Inte heller andra viktiga naturrikedomar som västvärlden behöver. I tysthet kan dom fortsätta att mörda.

Dagens minnesdag måste också bli en påminnelsens dag om alla länder vars regimer förtrycker och mördar. En påminnelse om alla gerillakrigare som mördar för att få sin åsikt hörs.

Idag är det en sorgens minnesdag. Men det är också en dag där vi reser oss upp och proklamerar fred och frihet över vår värld.

2015/01/img_1085.png
Bilden är från Expressens artikel i lördags. Läs, minns och glöm aldrig Förintelsen.

Finns det hedersamma förluster?

Såg på handboll i lördags. Sverige mot Frankrike. En riktigt bra match. Sverige ledde i 55 minuter men förlorade matchen tyvärr. En hedersam förlust. Eller?

Ja, det finns hedersamma förluster. När en förlust känns som en seger är det just en hedersam förlust.

För det var just en sådan match. Frankrike var och är favoriter. Att då spela så bra mot dom är i sig en stor seger. Det gör att eftermälet kan bara bli vinstkänsla mitt i besvikelsen. Matchen är ett klart bevis på att det är möjligt att slå Frankrike.

Precis så här är det i livet. Vi kan göra hedersamma förluster. Något som gick fel men det var inte långt ifrån att det gick bra. Då är det viktigt hur vi hanterar det. Vi kan välja att bara se själva förlusten. Eller så kan vi se på allt som gick bra innan det lilla, mindre roliga, gick fel.

Det är då vi kan ta med oss den goda energi ur det som gick mindre bra på slutet. För ur hedersamma förluster finns det mycket gott att hämta. Det är bara du och jag som måste välja hur vi förhåller oss till dom.

Söndagstankar – Gud vänder det onda till något gott

”Ni tänkte ont mot mig, men Gud har tänkt det till godo genom det som nu har skett för att bevara många människors liv.” (‭Första Moseboken‬ ‭50‬:‭20‬ SFB98)

Jag har läst om Josef dom sista dagarna. Du kan läsa om det i första Moseboken kapitlen 37-50. Det är en ganska intressant berättelse som Bibeln lyfter fram. När Josef växer upp ser hans bröder med avundsjuka på Josef. Josef drömmer drömmar om hur hans familj bugar sig inför honom. En dag blir det för mycket för bröderna så dom säljer honom till slav i Egypten. Till sin far säger man att ett rovdjur dödat honom. Man ville döda honom men han räddades av idéen att sälja honom som slav. När man sen följer Josefs liv är det ett liv där man ser hur Gud är med honom. Trots fängelse och frestelser. Han uttyder Faraos drömmar om 7 rika år och 7 hungersnödsår. Det gör att Josef får hand om hela landet. Han ser till att lagra mat från dom sju rika åren. Det gör att när dom åren av hungersnöd kommer finns det mat i landet.

Då kommer Josefs familj från Israel och ber om att få köpa mat. Det är en lång historia som är värld att läsas. Det slutar med att Josef återförenas med sin far och familj. När sen pappa Jakob dör blir bröderna oroliga. Tänk om Josefs välvilja vänds till hat nu när pappa är död? Dom går till Josefs och ”drar till med” att pappa har sagt att Josef skall förlåta dom vad dom gjorde med honom.

Det är då Josef säger: ”Ni tänkte ont mot mig, men Gud har tänkt det till godo genom det som nu har skett för att bevara många människors liv.”

Det är dagens hälsning till dig som upplever något liknande. Människor har tänkt och har handlat dumt mot dig. Gud kan vända det till något gott. Lägg det hos Honom. Gå vidare. Du ska se att liksom Josef kan det onda du blir utsatt för vändas till något gott som du till slut får välsignelse av. Det kommer att räknas dig till godo.