Kategori: Varför är vi så misstänksamma?

Varför är vi så misstänksamma om andra människor och fenomen? Rubriken kunde sättas annorlunda naturligtvis. Tex Tänk gott om varandra.

När jag möter någon som förutsätter att jag undanhåller något som den bara måste veta känns det som vi hamnar i två olika världar. Som om man medvetet vill den andra något illa. Att man vill frysa ut och utelämna den personen. Det kan väl inte vara typiskt oss svenskar? Eller?

I ett arbete där man har olika roller så ligger det i sakens natur att chefen inte berättar alla saker han/hon går och funderar på. Vill påstå att det mesta av en chefs alla funderingar på förändringar aldrig blir av. Det behövs en period av att mogna i olika beslut. Allt för att det skall bli bäst för helheten.

Tänk om man skulle prata om allting som ändå inte kommer att bli av. Det stör mer än det gör nytta.

Det kan ju finnas orsaker till varför man inte sagt något. Man kanske helt enkelt inte visste något, man behöver mer ‘kött på benen’ innan man kan säga det, kanske helt enkelt inte ska veta något eller faktiskt inte har med det att göra.

När man ser sig omkring verkar det som vi har en sådan inställning till tex politiker och beslutsfattare. Vi liksom förutsätter att dom har lik i garderoben, har en dold agenda och vill bara sitt eget bästa.

När det väl kommer till kritan undrar jag vem som mår sämst i allt detta. Den som misstänkliggör eller den som blir utsatt för det. Jag undrar om det inte är den som misstänkliggör.

Vore det inte bättre att vi bestämde oss för tänka gott om varandra? Att utgå från att vår motpart faktiskt tänker goda tankar. Att om vederbörande väntar med att berätta innebär det att det blir så mycket bättre senare. Att alla vill varandra väl.

Skulle det inte bli så mycket bättre då?

Man skulle också kunna fundera på om vi själva skulle må mycket bättre om vi bara släppte tanken på att man måste veta allt….
Att kunna bara slappna av och tro att det blir nog bra hur som helst.