Hur tidigt i livet kan man komma ihåg ifrån? Har man minnen från då man var två år? Tre? Fyra?
Jag har minnesbilder från det jag tror är före sex års ålder. Dom är i alla fall inte senare. Minnen som när jag rullade tunna hos min kompis. Snurrade över tunnan och bröt nyckelbenet. Jag kommer ihåg när skogen höll på att ta eld och brandkåren kom. Jag kan minnas att skolbussen mötte en bonde med en tjur på släp efter traktorn. Tjuren sparkade på vår skolbuss. Det var spännande det vill jag lova.
Under livet har jag vackra minnen som när jag vigdes tillsammans med min underbara fru. Då vi fick våra två söner. Det är minnen som aldrig kan blekna.
Minnen är ju faktiskt resultatet av något vi gjort. Idag har du och jag gjort massa saker som vi kommer att missas. Det kan kanske kan uppmuntra oss till att göra sådant som skapar goda minnen.
Sen finns det minnen som jag helst skulle vilja vara utan. Tänker inte blottlägga dom närmare men tror att även du som läsare har sådant du helst inte skulle vilja minnas.
Till alla minnen gäller i egentligen samma sak. Vi måste hantera dom. Lära oss ett sätt att förhålla sig till våra minnen. Vi kan inte leva på dom och låta dom styra oss i nuet. Tex att göra som vi alltid minns att vi gjort. Vi kan inte låta minnen hindra oss att leva nu.
Ibland minna vi tom helt fel. Vi tror oss minnas men det stämmer inte. Men det är ett svårare kapitel att skriva. Hm hm
Ibland har jag mött vädjan om att be om att Gud skall sudda ut jobbiga minnen. Visst, jag tvivlar inte på att Han skulle kunna göra det. Jag undrar dock om han vill skriva om historien. Snarare tror jag att han kan hjälpa oss att leva med minnet på rätt sätt. Att tom kunna ha med sig minnet utan att minnet för den skull göra oss illa.
Därför ber jag så här…
Herre, hjälp oss att leva med dom minnen vi har. Gör så att jobbiga minnen inte gör ont längre. Herre, hjälp oss att skapa goda minnen. För vår egen skull men även för andra.
Pedher´s blogg 