Det finns många broar som jag har gått på genom livets äventyr. En del hängbroar har varit lite läskiga att gå på. Andra broar har varit klart mer stabila och långa. Broar jag har kunnat köra bilen på. Vissa har varit i natursköna miljöer. Andra i storstadens brus.
Jag har gått och idisslat på en textstrof jag delade för några dagar sedan. Den lyder så här:
Och jag får gå på den bro som bär från tvivel till tro
Den berör mig på något sätt. Den visar på Guds omsorg om oss. Att vi kan finnas på tvivel-sidan och uppfatta att tron/tilliten känns just då lite långt borta. Men så finns det en bro som bär från tvivel till tro. Den bron är ingen hemsk svajig hängbro. Det är en bro som stavas trygghet för varje steg man tar på den.
Strofen avslutar följande sats:
Ur djupen vill Du visa mig en väg,
lyfta mig upp, föra mig fram
Och jag får gå på den bro som bär från tvivel till tro
Jag uppfattar det som att när tvivlen kommer har vi inte alltid kraften själva att resa oss och gå mot trons marker. Vi behöver hjälp. ”Lyfta mig upp och föra mig fram” ger i alla fall mig hopp. Det är tron i sin vackraste form. En tro som förvandlar. Inte för att vi hittar på världens bästa bön till Gud. Utan för att Gud gör något genom din kärlek till oss.
Tack gode Gud för att denna bro finns. Att den bör oss över till tro och tillit. Vi kan vila i Guds händer.
Kanske kan dessa textrader få hjälpa dig lite extra i en tid som denna.
Pedher´s blogg 