I fredags blev jag påmind hur det var den där vinterdagen då jag gick ut min utbildning med godkända betyg. Dagen då friheten kom. Dagen då bördan av oron för att inte lyckas lyftes av. Den dagen som var dörren ut i arbetslivets frihet.
Min son tog examen i fredags och är nu möbelproduktionstekniker. Lång titel. Får nog ha ett dubbelvikt visitkort om det ska få plats 😄. Vilken glädje och lycka.
Det var första gången alla i en grupp blev godkända. Beskriver väl antagligen hur svårt det är att få ihop det på slutet. Att då möta ett gäng som samtliga går ut med examen är fantastiskt.
Tänker tillbaka på den tid då det fanns dom som fick gå ut bakdörren på examensdagen. Måste ha varit fruktansvärt. I en yrkesskola måste det ju ligga i skolans och lärarens uppdrag och vilja att göra allt som ligger i deras makt att lära, trimma, utmana,skickliggöra, utrusta mm mm sina elever så att alla förutsättningar finns för att just lyckas. Att, när man ser att sin elev verkar inte riktigt greppa eller förstå, hitta på en annan väg till att just förstå. Den drivkraften måste ju alla lärare ha. Tack och lov så är dom många. Ja, troligen nästan alla.
Men så finns dom där. Dom få som borde fundera på att skaffa ny energi och drivkraft eller rent av sluta. Så är det nog inom alla yrken. När orken, drivet och energin tagit slut. Då man slutat att skapa nytt. Man går snarare bakåt än framåt. Då bör man tänka om.
Som arbetsgivare är det en stor utmaning. Hur stimulerar jag mina anställda? Hur ger jag dom energi? Hur ger jag dom ny energi för att trivas på jobbet och sträcka på sig lite till? Till stt utvecklas. Det är en utmaning så väl som arbetsgivare och som chef. Uppmuntran är något klart underskattat. Mer av det.
Hoppas Simon och hans klasskompisar kommer till en arbetsplats som ger dom, inte bara bra lön, en fantastisk tid med bra utmaningar och generös uppmuntran. Det är en billig väg till framgång och bra avkastning av investerade pengar.
Pedher´s blogg 