Premiär med skakiga knän

En premiär kan vara rätt skakig i knäna. Kan bero på om man är på teaterscenen eller sitter i publiken. Kan vara skakigt om man är på isen eller kanske mindre om man är på läktaren.

Premiär , vad det än är , kan vara en särskild anspänning. Att göra något för första gången. Modet behövs för att göra det.

Men det brukar lösa sig. Nyckeln är att ta första steget. Göra första ansatsen. Våga slänga sig ut.

Tänker att både du och jag har säkert erfarenheten av det. Första dagen på jobbet, första skoldagen i ny klass, första uppdraget i en förening, träffen med en kändis, våga tala om för någon att man älskar den, gå emellan när någon är utsatt.

Kanske står du inför en sådan brytpunkt igen. Se då tillbaka på att det lyckades sist. Det kommer gå bra denna gång också. Våga släng dig ut i det du kända. Premiärnerver kan göra dig lite skakig. Men våga. Våga.

Blir så att imponerad och inspirerad av dom jag sett lyckats. Det ger mod för andra också. Min erfarenhet har varit att jag vet det är bäst att gå på den inre maningen. Att våga förändring när ”kallelsen” finns där. Då tänker jag på den inre vägvisningen. Somliga kallar det magkänsla. Jag tror det är en ledning av någon som vill min bästa. Ser vägen framåt från ett bättre perspektiv än jag själv. Denne någon tror jag är Gud själv.

Våga – det kommer att bli bra