I torsdags ringde Expressen till butiken och frågade om det var vi som hade hittat 100000kr i en ficka på kläder vi fått.
I fredags kom Aftonbladet på besök till butiken. Hade samma fråga. Man intervjuade min kollega. Tog några kort.
Båda tidningarna har hört att någon medarbetare i en second hand i Örebro hade hittat 100000kr. När man skulle ta hand om klädesplagget lär det ha trillat ur 100000 kr. Det låter nästan som en saga.
Det var i alla fall inte i Erikshjälpen i Örebro som vi gjorde detta fynd. Dom letade men fann ingen som hade hittat detta. Polisen lämnade inte ut några uppgifter heller.
Lite märkligt blir det när polisen säger att flera personer har prövat lyckan.
”– Många har hört av sig men ingen har kunnat lämna en tillräckligt bra beskrivning” säger Sara Rupla. Hur kan det bli så?
Jag tänka att det var tur att det just var i en second hand pengarna hittades. Där fanns det ärligt folk som inte stoppade dom i egna fickor. Om ingen känner sig vid dessa pengar lär väl butiken få dom. Om det sker vet att dom hamnar i ett gott arbete. Till att hjälpa människor i nöd. Kan det bli bättre än hos en lyckosökare i Örebro?
Tänk vad det kan finnas i en biståndskartong.
Visst har det hänt att någon ångrat sig och vill ha tillbaka sin sak. Visst har det hänt att någon menar sig ha lämnat ”för mycket” och vill ha det tillbaka. I mitt förra jobb kom det en som ville ha tillbaka sin pryl. Vederbörande hade insett värdet i den. Vi hade haft den länge hos oss för att värdera den. Vi sålde den. Då gick ryktet och vederbörande ångrade sig. Då var det för sent.
Jag möter dock det motsatta. Alltså att någon har en värdefull sak som man just vill att vi ska ha. Att vi skall sälja den. För då vet dom att pengarna går till något bra. Erikshjälpen har tydliga mål. Vi har på vår hemsida uppgifter om vart pengarna går till i respektive butik. Vi vill vara transparenta. Det gör att det kan kännas bra att skänka till oss.
Pedher´s blogg 