När jag var liten var vi rätt så mycket i kyrkan. Att vara liten och sitta still var väl inte alltid det enklaste.
När vi bodde i Skultorp, ett litet samhälle i närheten av Skövde, så fanns det en tant som hette Inga. Inga gick i samma kyrka som vi. Det var ganska vanligt att Inga, och hennes väninna Viola, var barnvakt hos oss. Inga hade en jättestor väska. I den väskan fanns det ofta godis. Så jag sprang gärna och satt hos henne på mötena. Det var mycket lättare att sitta still hos henne.
Inga hade mycket spännande hemma hos sig. En stor gungstol som gungade lite för mycket för mig. Då fick jag sitta i hennes knä och gunga med henne.
Men nu var det nog varken hennes stora väska med godis eller hennes spännande gungstol som gör att jag minns henne så väl. Det var hennes varma hjärta för oss barn och mig. Hon såg oss och öste sin kärlek över oss barn. Inga var ganska stor. Likaså hennes omsorg om oss.
Det blev ju inte sämre att hon hade godis i sin stora väska. Goda karameller som görs än idag. Varje gång jag får denna godis tänker jag på Inga.
Pedher´s blogg 