Vilken berättelse. Att sitta och se och höra på berättelsen från killen som överlevde utøya. Grabben heter Viljar.
Man satte lappar på dom. Lappar som sa att man var levande eller död. Viljar var död enligt lappen men han var inte det. Tänk att få en sådan lapp på bröstet. Visst, han var så skadad att poliserna trodde att han var död. Men saken var den att han hade pratat högt för sig själv för att överleva. Någon hade hört det vilket gjorde att han kom under vård. Han klarade sig. Fast han var träffad av flera skott.
Du kan se programmet på svtplay ”När livet vänder”. Hans berättelse är stark.
Hur förhåller man sig till en händelse som denna? Att varit mitt uppe i det, träffad av flera skott, svävat mellan liv och död, mist sitt öga och med alla minnen som följer med resten av livet. Hur förhåller man sig till det? Så ung.
När han fick beskedet att han kommer att överleva och leva länge så vänder det för honom.
Hur skall man beskriva detta? Hur skall man själv hantera sig själv i en sådan berättelse? Man kan inte gömma sig bakom att det aldrig kommer att ske i Sverige. När man sen ser på nyheterna om explosionen i Nyköping och det verkar ha koppling till terrordåd inser man att det kan visst hända här.
Livet på vår jord har vänt på något sätt. Det är så mycket mer av vansinnesdåd nu. Frankrike, Danmark och så Norge mfl mfl mfl ställen. Vi har varit så lyckligt lottade. Men det känns märkligt.
Viljars berättelse skulle kunna slutat på ett fruktansvärt sätt. Den dagen slutade det med död för många. Viljan menar att om han inte hade sin bror den dagen på utøya så hade han inte överlevt. Viljar skyddade honom. Brorsan överlevde han också. Viljars liv vände rätt. Tack och lov.
Ja du, detta var antagligen en av dom mest förvirrade bloggar jag skrivit. Se programmet.
Pedher´s blogg 