Jag har en klocka som påminner mig om att röra på mig. Ibland händer det att det plingar till. Så står det att nu är det dags att stå upp.
Vi har blivit ett allt mer sittande folk. Inte du kanske som läser detta men rent generellt så är vi mer ett folk som rör på oss allt mindre.
En promenad på vätterstranden säger motsatsen. Många kommer springande och gående. Men det är långt ifrån alla Jönköpingsbor som springer där.
Jag är ingen sportnörd men tidvis så försöker jag röra på mig. Cykling, promenad och tidigare har jag gärna sprungit. Jag inser dock hur lätt det är att inte göra det. Då är det gott att få en påminnelse om att nu är det dags.
Kanske skulle vi behöva ha en påminnelse på andra områden. Att uppmuntra, skicka en hälsning, göra något gott. Vi glömmer det allt för lätt.
Det svåra kanske är att veta om vem som allra bäst skulle må bra av en hälsning och en uppmuntran just här och nu. Att veta på vilket sätt skulle en uppmuntran bäst ske är också en nöt att knäcka.
Hur kan vi uppmuntra oss själva när andra glömmer bort oss är också en undran man kan ha. Men så kanske det är förmätet att tänka, eller? Men att sitta och tycka synd om sig själv brukar inte vara en fruktbar väg. Det är då man behöver göra något som faktiskt muntrar upp. Det måste bli en personlig lösning. Vi kan bara uppmuntra till att göra det.
Det frigör oss dock inte från att uppmuntra andra.
Pedher´s blogg 