Kategori: Sinnesro

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.
Låt dock aldrig min sinnesro bli så total att den släcker min indignation över det som är fel, vrångt och orätt. Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder och vreden slocknar i mitt bröst.
Låt mig aldrig misströsta om möjligheten att nå en förändring bara för att det som är fel är lag och normalt, att det som är vrångt och orätt har historia. Och låt mig aldrig tvivla på förståndet bara för att jag är i minoritet. Varje ny tanke startar alltid hos en ensam.

Igår kväll gick jag ner till skön en stund för att bara ladda av tänket. Jag hade förberett färdigt min predikan inför denna dag. Jobbet i butiken hade varit intensivt med många kunder och mycket spring. Så huvudet var rätt ”fullt” av intryck. 

Då var det skönt att gå ner till stranden en timme och bara liksom låta allt lägga sig tillrätta typ. 

Då kom sinnesrobönen tillbaka till mig. Tänk bara på dom första stroferna:

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.

Att landa i att såsom dagen blev får jag lita till att jag gjorde vad jag kunde med gott uppsåt. Att låta den dagen läggas till handlingarna. Ödmjukt be Gud om nåd och förbarmande över dom eventuella fel jag gjort. Att lära mig att det kan gå bättre nästa gång. 

Att tacksamt ta emot det som gick bra och ödmjukt se att nåden stod mig bi. 

Att låta sinnet få komma ner i varv är gott för själen. Som att andas ut. Som när astman sätter åt bröstet och man tar sin medicin och kännna lättnaden. Som efter en het dag med kvalmig luft få känna ett stilla regn som lyfter luften liksom. Så är det när sinnet får ro. 

Likadant när man har bekymmer som tynger. Att då få lägga dom i Guds omsorgsfulla händer och få nåden att kunna släppa taget om dom. Det är då man får sinnesro på något förunderligt sätt. 

En sådan stund är inte överskattad. Snarare så är den underskattad. Vi har inte tid för en sådan stund. Men tar vi det inser vi vad det gör just med vår tid som kommer. Vi blir mer närvarande och orkar mer. Och helt plötsligt får vi det hela att gå ihop. Vi som trodde att det var förlorad tid för något vettigare att göra, alla måsten som får vänta, inser att det istället hjälpte på flera plan. Bekymmer löste sig. Orkeslöshet fick kraft. Och vi gick vinnare ur den stunden. 

Sinnesro ger ringar på vattnet precis  som killen som kastade sin sten i vattnet. Det blir större och bättre. Att vila i att det jag kan förändra försöker jag förändra. Det är gott nog.