Genom alla tider tror jag att Gud har varit den sista utvägen för många. Du vet, när man prövat allt och det inte har fungerat så har man vänt sig till Gud med ett ”om du finns Gud så hjälp mig”.
Ett tillrop som blandas av ”inte tro” med en ”förhoppning om” med något av en ”senapskornstro”. En tillit på ”vinst och förlust”. Och jag är övertygad om att trots att Gud blev den sista utvägen och det sista valet har han svarat många gånger – ändå.
Vad händer med oss när Gud blir den sist utvägen? Jag tänker att det blir ett liv med massa otrygga försöka att lösa det själv. Uppgivenhet när man prövat det sjuttioelfte försöket men det fungerade inte heller.
Tänk om Gud fick vara den första utvägen istället.
Jag tänker att innan jag försöker hitta lösningar som eventuellt fungerar så går jag till den källan som fungerar. När vi inser vår egen begränsning och öppnar oss för Gud som livet får ett större lugn.
Varför ta en omväg när man kan ta raka spåret dit?
Det är som att vi är inprogrammerade att klara oss själva. Att det ligger något av en förödmjukelse att be Gud om hjälp. När det i själva verket är det mest naturliga från allra första början. Det är som att vi är ämnade att ha en relation med Gud. Och försöker vi undvika det så blir det liksom tokigt i utgångsläget.
Jag tänker att livet borde ha lärt oss att Gud är det första valet. Att ha en dialog med Gud i livets genomförande ger en trygghet som bär även om det stormar. För han blir vårt vindskydd.
Idag ber vi för riksdagsman Thomas Ragnarsson (M)
Pedher´s blogg 