Uppbrott – in i ett oskrivet blad

Uppbrott är något ”skrämmande” som händer. Tänker mig inte rädsla utan ”vad kommer man till för något”?

Ett uppbrott skapar en pirrig känsla inom en. Att få möta nya människor i ny miljö. För somliga är det en otäck känsla för andra är det fantastiskt roligt.

Ett uppbrott in i något är också en stor utmaning. Vad kan man skapa tillsammans med dom man nu skall få jobba ihop med? För det händer något när man möts. En process börjar som man egentligen inte vet vart den skall ta vägen. En process som kan locka fram nya sidor hos varandra. Det gör det hela mer spännande.

Jag kan komma på mig att jag kan sitta och drömma mig in i det som skall komma. Jag kan lägga upp strategier. Målbilder. Scenarier på olika möjliga vägar. Det är rätt spännande.

Samtidigt som en nystart kan leda till något så finns det en risk att man gör bilden klar för sig. Alltså att man målar upp en bild som man tror är sann. Att man tillskriver det nya sammanhanget något som aldrig kan bli möjligt. På så vis låser man läget innan man ens har börjat något. Jag tror att man skall först se vad man har innan man gör dom stora förändringarna. Hur är läget? Vad har man att jobba med? Att liksom smyga in och se vilka underbara människor man får förmånen att jobba med.

Det finns också en pirrig känsla över hur man kommer att tas emot. Det kan ömsom vara stressande och ömsom spännande.

Men först av allt känner jag utmaning. Att få ta sig an något nytt.

I lördags skrev jag om uppbrottet. Idag mer om det som kommer.

På onsdag tänkte jag mig att skriva något om tiden från att ha beslutat att göra ett uppbrott till att ha gått in i något nytt. Det är också en speciell tid. Något av ett ingemansland……