Jag sitter och väntar på att konserten ska börja. Folket fyller sakta kyrkan. Ett förväntansfullt sorl finns. Denna väntan är inte så jobbig. Om typ 25 minuter är estraden fylld med orkester och solister. Så man vet ganska säkert att väntan kommer att bli uppfylld av något gott
Men det finns andra typer av väntan som är klart värre. Når man väntar på en förändring. Väntar på ett jobb. Väntar på sitt livs stora önskan. Det kan räcka med att någon lovar något till oss men det dröjer att infria löftet.
Hur hanterar man sin väntan? Om det fanns ett enkelt svar på det. Den som hade det skulle säkert kunna få både nobelpris och andra stora pris. Väntan kan vara så svårt att bära.
Hur gör du? Hur gör jag? Vissa gånger är det lättare. Andra svårare. Klart svårare.
Kanske är det väntan som gör att vi mognar. Kanske är det karaktärsdanande. Kanske lär det tålamod.
Men det kan också vara så sårande. När själen tar skada så för det ont. Det tär på det mesta i våra liv.
Därför kanske svaret på frågan hur vi gör med vår väntan så viktig.
Finns det något svar på den? Jag hittar nog bara ett svar på den. Jag har inte kommit på den själv. Så något pris ska jag inte ha. Nej, det svar jag tänker på har funnits länge länge. Den som sa det är visserligen ifrågasatt. Men många har valt att lite på att det svaret håller.
”Kom till mig alla ni som bör tunga broder. Jag skall ge er frid”
Jesu ord. Ett löfte som fungerar. Väl värd att prövas. Jag höll på att säga att om du hittar på något bättre så testa det. Men jag tror inte det finns.
Vad gör man med sin väntan? Man lägger den i Guds händer. Vilar i att det fungerar. I sången ”vilken vän vi har i Jesus” såg jag en textrad idag som blev som ny: ”säg till Jesus vad du känner, våga tro att han förstår”. Våga tro. Våga lita. Våga lämna.
Pedher´s blogg 