’Borta bra men hemma bäst’ är väl uttryck vi alla någon gång sagt eller tänkt. Att komma hem till sin egen säng slår alltid högt efter en längre resa.
Hemma är ju plasten där man har sitt normala boende. Att det känns som hemma är naturligt. Men…..
Hemma är inte en plats utan en känsla
Det ligger något i det. För verkligen är ju den att man kan känna sig hemma på många platser. Har med välkomnandet till exempel. Troligen med att relationen är djupare än vanligt. Kan ha med kärlek att göra. Men också med att vänskapen har blivit mer än ytlig.
Jag minns med stor tacksamhet när jag bodde i Odensbacken. Jag hade och har en familj som betytt mycket för mig. Maths och Maggan Winberg. Dit kunde jag gå när som helst. Kände mig så mycket hemma i deras gemenskap. Maths skulle jag kunna kalla min bror. (Vilket jag också gör). Bara så synd att vi bor så långt ifrån varandra idag. Men det har betytt så mycket för mig.
Så kan du nog också berätta samma typ av historia. Där du har platser som är som hemma. En känsla av hemma.
En sådan känsla kan man inte ta för givet. Jag tänker att det är en förunderlig nåd att få möta det.
En sådan känsla ska man vara rädd om. Den är inte given.
Det fina med denna känsla är att den är inte rumsbunden. Den är mer situationsbunden. Det gör att vi kan känna denna känsla av trygghet på fler platser än just i hemmets vrå.
Tänk vad vi kan, med vårt bemötande, skapa en sådan känsla. Det är stort.
Pedher´s blogg 