Det går ju så många olika ”märkliga” tv-serier numera. Ja, jag tycker nog det. Bonde söker fru för att nämna någon. Sen har vi alla långkörare på tv. När jag kollade in expressen nyligen såg jag en artikel som började med ”så gick det sen för….”. I detta fall ”…för kvinnorna i ”Varuhuset””. Vet inte ens om du kommer ihåg den serien. Varuhuset var en svensk dramaserie som visades i SVT i 60 avsnitt under perioden 10 mars 1987 till 8 april 1989. 60! Ingenting mot Dallas. 357 avsnitt. 1978-1991.
Det verkar finnas ett nöje i att veta hur det gick för dom i en såpa som gått på tv. Det slog mig att det är rätt vanligt att en tidning typ expressen har artiklar på det sättet. Troligen för att folk vill läsa om sådant.
Kanske är det för att vi människor är rätt nyfikna. På ett sätt en god egenskap. På så vis upptäcker vi saker och ting. Men denna nyfikenhet är något annat. Där vi vill veta sådant vi egentligen inte har någon anledning att behöva veta om. Det finns nyfikenhet som mer tenderar till att lägga näsan i blöt än något annat. Där vi vill veta för att kunna känna sig viktig att kunna föra vidare saker. Där vi på ett sätt menar oss känna folk fast vi egentligen inte gör det. Inte mer än att vi känner igen någon i största allmänhet.
Man måste inte veta allt om alla. Man kan bara låta det vara så. Man måste inte veta hur det gick sen. Man kan helt enkelt släppa det. Kanske behöver vi inte veta allt om alla. Nyfikenhet kan bli en sjuka som är svårbotad. Jag kan tycka att det kan bli rätt jobbigt när frågorna blir allt för närgångna. Mest för att när känslan kryper på att man egentligen inte engagerar sig utan bara vill ha något att prata om känns det mindre lustigt. När man inte vill bli en god vän utan mest är bara nyfiken för stunden. En god vän är mer en person som bara är mer än går på rykten.
Ja… hur det gick sen…. har mindre betydelse…. kanske vittnar det mer om att man kommit ifrån varandra än en nära relation …..
Pedher´s blogg 