Jag har några orkidéer hemma. Dom har blommat färdigt. Dom ska ju kunna blomma om igen. Jag har testat lite olika sätt. Somliga mindre framgångsrika än andra.
Så händer det. Efter att några knoppar bara vissnat ner så började den blomma igen. En seger i sig.
Efter alla olika råd inser jag att några hade fel och några hade rätt.
En sak är säker. Det tog sin lilla (läs ’långa’) tid innan den blommade igen. Det är en väntan tills nästa blomning blir möjlig.
I mina mest trötta stunder önskar jag att jag skulle få blomma igen. Att få känna att det liksom inte bara skjuter lite skott som vissnar ner av någon (utan någon) anledning. Utan att det ska få blomma ut, blomma fullt ut igen.
Vill inte på något vis jämföra mig med en orkidé. Utan mer i det allmänna tänket om att blomma. Men det är en tid för vila, återhämtning och väntan. En tid för knoppning. En tid för blomning. En tid för frukt. En tid för att blomman skall få utveckla sina frön. En tid för sådd. Så går det runt.
Ibland får vi vänta på att blomma ut på nytt. En ibland allt för lång väntan. Men den kommer.
Vi går in i höst. Bladen faller. Vinter och vila kommer. Vi kan tycka att det tar tid innan vår och värme kommer. En sak har jag lärt mig av naturen och det är att ganska tidigt, när det ännu er senvinter, kan man se hur skotten börjar växa till. Så mitt i öken tid, i tider av att livet känns kallt, förbereds knoppar. Knoppar som brister ut i rätt tid. När rätta omständigheter kommer. Det är då man blommar som bäst.
Du som känner att det dröjer tills du får blomma ut igen – ha tålamod. Ha modet att vänta. Du kommer att blomma. Förr eller senare.
Denna dag vill jag sända en bön till vår herre om att någon skall få blomma igen. Att den orkar att vänta. Att medan den väntar att den kan få finna tröst hos Gud. Men att Gud skall ge tilltro att den snart skall få blomma igen.
Pedher´s blogg 