Igår på kursen ReDo sa en av mina nya vänner ungefär så här:
”Jag har fått så ofta till mig ”Var rädd om dig” men hur gör man det? Aldrig fått något verktyg till hur man gör det”
Och visst är det så. Hur ofta säger vi inte till varandra detta ”Var rädd om dig”.
Hur då? Hur gör man det? Det är så lätt att svara ”ja visst” så kör man på som vanligt. Och inte alltid, kanske tom väldigt sällan, så är det inte. Alltså vi är inte rädda om oss särskilt mycket eller bra.
Att vara rädd om oss kräver något mer. En försiktighet. En eftertänksamhet. Kanske till och med ett ändrat beteende.
Detta år har lärt mig hur svårt det är att vara rädd om sig själv. Man tror sig vara det men inser inte hur det verkligen är.
Idag kan jag känna att jag mår väldigt mycket bättre. Men inser också att dom sista åren, kanske 7 8 åren, kanske fler än så, var varit år som körts på ”gul”. Alltså på en nivå som bäddar för att riskera utbrändhet. På ett sätt ”förlorade år”. Tänk om jag fattat bättre.
Men nu är jag på rätt väg.
Så, när jag skriver/säger att du ska vara rädd om dig så menar jag det verkligen.
Stanna upp. Reflektera över läget. Ta hjälp om du behöver det. Bestäm dig för något om du behöver en förändring.
För ingen annan har tillgång till dina beslut än du själv.
Det är genom dina egna beslut och förändringar som du vänder skutan rätt.
”Kan du säga” – ja, det kan jag. Vis av mina misstag och felbeslut tror jag mig veta det.
För jag har stått på den yttersta kanten till utbrändhet och hann stanna där. Har vänt om. När jag ser hur andra mått är jag så tacksam att jag hann stanna i tid.
Så, stanna i tid! Går du över kanten in i utbrändhet har du en tuff väg tillbaka.
Är så tacksam till den sjukgymnast som fick mig på bättre tankar. Så tacksam. Jag är inte färdig men känner att jag är på rätt väg. På rätt väg till bättre mående. Till bättre livstil.
Min största utmaning är att nu gå kvar på den vägen.
Önska mig lycka till så önskar jag dig lycka till på din vandring till att vara rädd om dig.
Pedher´s blogg 