Att en faller innebär inte att alla andra har fallit

Jag blir mycket beklämd när vi drar så drastiska slutsatser på grund av att en ledare har fallit. Att en har fallit är beklagligt och sorgligt. Men det innebär inte att alla andra är dåliga för det. Sista dygnen har det varit nästan en tävling om att säga hemska saker om varandra. Den sista tiden borde istället stämma oss till ödmjuk eftertanke och rannsakan. Då blir man fåordig och lågmäld. För vem går fri?

Att en har fallit betyder inte att en hel rörelse har felat. Det innebär att en har gjort det. Att orera över att någon fallit är osmakligt. Det är att sparka på den som ligger. Det är att strö salt i öppna sår. Istället bör vi bära i förbön. Att man får ta konsekvenser av sitt handlande är helt naturligt. Men det måste alltid finnas en väg tillbaka för sann ånger.

Är det något vi nu behöver är att be för alla i ledande ställning i församlingar. Vare sig man är pingstvän eller verkar i en annan kyrka. Det är en utsatt position. Nu är inte tid att kasta sten på folk. Nu är tid att be. Den som fallit skall resa sig upp igen och ödmjuka sig. Den som står upp ska leva på ett ödmjukt och respektabelt sätt. Den som är fri från synd må kasta första stenen.

Det är verkligen en märklig tid. Kriget i Ukraina har skaka om oss. Hamas anfallskrig mot Israel är verkligen fyllt av oro om tidens utveckling. Att en andlig rörelse skakas om gör det hela ödesmättat. Nu är inte tid att kasta sten. Nu är tid att ropa till Gud om barmhärtighet. Jag inser att det är snårigt mellan vad som är rätt eller fel. Men det gör behovet av bön bara ännu tydligare. Nu är inte tid att kalla varandra för massa saker. Nu är tid att be för varandra. Nu är inte tid att döma. Nu är tid att be för varandra. Det innebär inte att sopa under mattan. Utan det handlar om att be för dom som reder ut situationer. Nu är inte tid att tror sig veta vad man har gjort eller inte. Den som vet vet. Alla andra kan sluta med att beskriva vad man tror har hänt för det vet man egentligen inget om. Så kära människor i och utanför Pingströrelsen – B E D – vi tror på en Gud som förmår förändra. Vi tror på en Gud som kan förlåta. Vi tror på en Gud som kan upprätta. Vi tror på en Gud som avslöjar det som är synd och fel. Vi tror på en Gud som älskar alla människor.

Var så till sinnes som Kristus Jesus var (Filipperbrevet 2:5 (SFB15))

Vi behöver söka att liv som blir mer och mer lik Jesus. Då har vi större möjlighet att leva på ett sätt som ger ett gott levene och ett rättfärdigt liv. Vi behöver inse vår brist. Det borde stämma oss till ödmjuk. Herre fräls oss.

Därför vädjar jag (om nu någon lyssnar till enkla mig) var rädd om dina ord. Man kan tycka att alla andra ska få en strängare dom. Men man står själv inför ansvaret för sitt eget liv och sina egna ord. Tala om det du verkligen vet och lämna det övriga till tystnad. för vad vet vi har verkligen hänt? Vi kan vara trygga i att dom som vet vet och hanterar det. Innan du dömer någon annan – vänd blicken till dig själv först. Vad behöver du ta tag i? Vad har du för bjälke i ditt öga när du försöker ta bort flisan i den andres öga? Se på din gene ryggsäck innan du fördömer någon annans. Det brukar stämma till eftertänksamhet.

Till sist: Bed! Nu är verkligen tid för att be. Vi tror på en Gud som kan göra långt mycket mer än vi kan drömma om eller tänka. Den Gud vi tror på har möjlighet att göra under. Till honom ber vi – Herre hjälp oss.