Somliga menar att vi är barn av vår tid. Med det tror jag att man menar att uppväxten format våra liv. Både inom hemmet men också vår samtid. Kanske ligger det något i det.
Man kan också uppfatta sig att man ett är offer till något. Med det tänker jag att sådant det nu är i livet beror på någon annan och pga ett sammanhang. Men liksom inte styr över det själv utan man har blivit dess offer. Så lever man i bilden att ”om det bara var annorlunda skulle det vara mycket bättre”.
Om man lever i denna offer-känsla fastnar man lätt i det läget. Att man tror att man inte kan göra något åt det. Eller tappat kraften till det. Så blir det som en stor tung blöt filt över livet. Unket dåligt. Med en självbild som är allt annat än bra.
Så vad är vi offer till?
Offerkofta är väl inget bra ord för detta men jag hittar inget bättre just nu. Men den koftan behöver man ta av. Först då kanske det finns kraft att gå vidare. Ja, man kan ha blivit felbehandlad. Med all rätt kan man kanske säga att det var ”någon annans” fel. Livet kan ha varit orättvist. Men likväl behöver den koftan tas av.
Det är då man kommer ut i frihet. Man kan börja blomma igen. Bli den man var och är ämnad för. Så att välja att inte vara ett offer blir oerhört viktigt.
Lätt? Nej, det vill jag inte påstå. Men jag tror att du delar min känsla av att det ligger en viss sanning i det. Men att bestämma sig att man vill gå åt den riktningen i sitt liv är början till en förvandling. En förvandling som gör livet så mycket bättre. Inte längre vara ett offer. Utan man har tagit initiativet över livet igen. Något av att återerövra det igen.
Pedher´s blogg 