När blicken är suddig är det svårt att se vägen. Konturerna är svåra att läsa av. Vägens svängar blir svåra att manövrera. Hålor är lätt att hamna i. Guppen blir som berg när man överraskas av dom.
Så kan livet beskrivas.
Orsakerna kan vara många. Händelser som kommer ifatt , sår som bryts upp, trauman som görs sig påmind, olyckliga omständigheter, utmattning, depression, orsakerna kan vara många.
Men när tiden gör gott med oss, återhämtningen börjar göra underverk, är det som att smutsiga glasögon börjar man kunna se igenom igen. Det suddiga börjar försvinna. Konturerna blir tydligare eftersom. Vägens kurvor blir lättare att ta. Hålen och guppen, blir tydligare. Dom blir att lättare att undvika.
Tänk så viktigt att stanna upp när det blir suddigt. När dimman lägger sig. Då är det tid att bli stilla. Tills dimman lättar.
”Bli stilla och besinna att jag är Gud” Psalm 46:11. Stanna upp och tänk på att Gud är Gud. Att han kan ta hand om oss och lära oss vägen. Då kommer vi upptäcka att han lyser upp vägen. Han får dimman att lätta. Det suddiga försvinner. I den stillheten kommer kraften åter. Och vi får ut mod.
Pedher´s blogg 