Tomhet har så många bottnar. Så många djup. Somt är gott somt är ångest. Tror jag inte är ensam om att ha ett kluvet förhållande till tomhet.
Igår kom jag till mina föräldrars torp. Det var ingen där. Tyst, fridfullt och tomt. Ja, tyst kanske man inte ska säga. Inte helt tyst. Fågelsång, vinden som brusade i träden. Någon enstaka bil som åkte förbi. Men det var ingen som fanns där. Ingen pratade. Så i den bemärkelsen var det tyst. (Tom jag var tyst får jag väl tillägga) Så det var en typ av tomhet. Hälsofrämjande för en sådan som mig som tillbringar min mesta tid tillsammans med människor. Vilket jag älskar. Men kontrasten kan bli väl stor.
Tomhet är också att skiljas från vänner. Vänner som man haft under lång tid. Mer eller mindre nära men ändå så viktiga. Att då skiljas åt kan upplevas som en stor tomhet.
Tomhet är också som ett tomt glas som man kan fylla med något. Man har rensat ut allt annat. Lämnat det ifrån sig. Livet är som ett oskrivet blad. Man känner att något nytt är på gång. En sådan tomhet är givande.
Tomhet i blicken signalerar uppgivenhet. Då är inte tomhet bra. Då behöver man fyllas med hopp och tillförsikt igen. Om omgivningen ger denna känsla kanske man behöver flytta på sig.
När jag såg herregud&co’s bild om tomhet så påminna jag om att tomhet kanske ändå i grund och botten kan vara något bra. Tomheten är användbar. Där kan vi formas för något nytt. Där kan vi återhämta oss efter en tuff period. Där kan vi hämta energi. Visst låter det märkligt – tomhet ger energi. Det är då tomheten kan dra till sig energi och vi kan fylla på.
Man kan välja att låta tomhet var något gott. Visst, det är en utmaning när rastlösheten tränger sig på.
Pedher´s blogg 