Uppdrag granskning skall vara ett program som kritiskt granskar på ett objektivt sätt. Det är SVT och public service som är uppdragsgivaren. Jag sätter lite större tilltro och respekt till ett företag som SVT. SVT är ju inte styrt av reklampengar och skall stå fritt. När ett sådant program granskar har, i alla fall jag, större förväntan men också större krav på att det faktiskt skall gå schysst tillväga.
Att uppdrag granskning har varit nära att gå över gränsen till vad som är okej är inget nytt. Det mest troliga är att dom redan gått över den gränsen redan tidigare. Hur som helst har dom verkligen gjort det nu.
När man lurar en präst att man behöver själavårdssamtal. Då har man gått över alla gränser som finns. Reaktioner jag mött är typ att ”uppdrag granskning är inte intresserad av sanningen utan bara sin egen”.
Till uppdrag granskning och SVT:
”Uppdrag Granskning och SVT, ni har passerat gränsen när ni riggar själavårdssamtal. Ni gör mer skada än nytta. Era frågor kan få svar utan att undergräva förtroenden i själavårdssituation. Visst får ni ställa era frågor. Det vill jag inte hindra. Men man gör det på ett respektfullt sätt. Jag vädjar till er att minimera skadan genom inte sända ert program om Svenska Kyrkan i den form som ni nu format det med riggade själavårdssamtal. SVT’s ledning borde visa ett bättre omdöme som ledande TVbolag i vårt land. Tyvärr smakar detta illa i munnen. Det luktar mer häxjakt än något annat.”
Man trampar fel på så många områden.
Prästen kan inte varken bekräfta eller dementera deras samtal. Den går under tystnadsplikten. Ingen, varken reportern eller prästen kan lyfta tystnadsplikten.
Reportern undergräver förtroendet för kanske den enda vägen för en person i nöd att våga sig in i ett själavårdssamtal. Ett samtal som kanske blir skillnaden mellan liv och död.
Vilken präst känner sig bekväm efter detta? Är det en journalist som vill luras nu igen? (Här borde den övriga journalistkåren säga ifrån. ) Genom det som hänt kan det bli färre som ger av sin tid för att hjälpa någon i sin nöd. Vem skall då hjälpa? Uppdrag granskning? Tror inte det.
Det finns vissa ”rum” som måste få vara heliga. Där ingen, varken journalist eller någon annan har rätt att trampa in och kränka. Lika viktigt som journalistkåren har vissa friområden så är detta område lika fullt ett fritt område. Ett själavårdssamtal bygger på ömsesidigt förtroende under löfte som enligt lagen inte får brytas. Den som blir mest lidande är den person som i en svår situation nu inte vågar gå till ett samtal. Dom är dom stora förlorarna bara för att Uppdrag granskning inte kan ha ett gott och sunt omdöme när man bör backa och använda en annan väg.
Uppdrag granskning, genom ert agerande har ni tappat ert förtroende att bedriva granskande journalistik. I alla fall hos mig. Av reaktioner jag mött under dagen så är jag inte ensam. Flera verkar redan ha gett upp om er.
Det som är det tunga i allt detta är att uppdrag granskning har aldrig ansett sig gått över någon gräns. Dom verkar se sig som den fulländade programmet som aldrig gör fel. Så troligen har Dagens skrivelse, min blogg, Facebook-reaktioner och skrivelser till SVT ingen påverkan. För dom själva vill inte medverka till utfrågning innan dom sänder programmet. Tvärs emot vad dom förväntar sig av sina offer. Då är skadan redan gjord. Granskningsnämnden i all ära, tror inte för ett ögonblick att dom skulle fälla ett sådant program. För mig är Uppdrag Granskning ett avslutat kapitel om dom inte ändrar attityd.
Med sorg ser jag hur en troende inte får ha åsikter och tankar. En troende måste anpassa sig till allt och alla. Alla andra anser sig inte behöva tro och följa en troende. Med all respekt för olika åsikter men vi har religionsfrihet i vårt land. Det ger ingen troende rätt till häxjakt. Inte någon annan mot den troende heller. Men lika fullt som alla andra får ha en övertygelse måste en troende också kunna få ha en övertygelse.
Pedher´s blogg 