Just nu så är det många på flykt. Alla dom som kommer till vårt land är ju rätt få i jämförelse med hur många det i själva verket är.
Jag mötte en kommentar nyligen. ”Vad ska vi ha dom till?” För mig existerar inte den frågan. Lyssnade på två unga kvinnor som är på flykt. Dom fick frågan vart dom skulle vilja bo. Svaret kom direkt. Hemma i Syrien. Så självklart.
När man ser hur deras hemstäder är bara ruiner efter bombanfall inser man omöjligheten i denna önskan just nu.
Vi måste bara välja att ta emot dom tills deras möjligheter att bända hem blir just en möjlighet.
Jag tror att dom flesta av oss människor vill bo i vårt eget land. Landet vi fötts i och vuxit upp i.
I solidaritetens anda kan vi inte fundera i banor om vad vi ska ”ha dom till”. Nej, vi måste hjälpa dom. Snarare skulle vi fråga oss vad dom kan tillföra och berika vårt land och vår gemenskap.
Tänk att fly. Riskerat sitt liv. Väl framme i tryggheten så möter man mäniskor som funderar över vad ”man ska ha dom till”. Som om vi skulle stå där med någon form av slavhandel. Måste också varit fruktansvärt att komma med buss till friheten och mötas av stenkastande människor. Hur snett har det då gått? Hur tokigt kan en människa hamna?
Tycker mig se att Sverige har talat tydligt. Ena helgen samlar vi in ca 40 miljoner för att hjälpa flyktingsituationen. I den andra helgen samlas det in nästan det dubbla till världens barn. ”Vi vill hjälpa!” säger det med all tydlighet.
Nu väntar vi bara på regeringen och deras ödmjuka vändning att inse att staten behöver hjälp med att lösa detta.
Pedher´s blogg 