Riskabelt att springa i skogen

Jag springer ju gärna numera i Vrinneviskogen. Känns rätt gott att fått komma igång med löpningen och möjligen börjat fått lite stunts i det.

Lite kul är det att jag blivit varnad för den skogen. Det händer så mycket där. Det springer lösa hundar. Jag har mött flera hundar och det har du gått så bra. Deras husse eller matte har haft riktigt bra koll på dom. 

Jag har blivit varnad för cyklister. Dom kör som biltjuvar (eller som någon lära ha sagt, som ficktjuvar). Måste säga att ingen cyklist har varit i närheten av att krocka med mig. 

Det finns en led för hästar. Där kan jag vara lite undrande om det är så smart. Men jag har aldrig sett en häst i spåren i Vrinneviskogen. 

Nej, då finns det större bekymmer. Det är personer som går med gåstavar. Där har jag det största riskmomentet. Härom dagen mötte jag ett gäng pensionärer (inget ont om pensionärer, dom är ett trevligt släkte) som gick med gåstavar. Det höll på bli riktigt tokigt. När dom väl upptäckte mig och skulle få i ordning alla sina stavar så for dom lite hit och dit. Gå stavarna alltså. Inte pensionärerna. Men när dom skulle få ihop alla pinnar så petade dom ut i spåret istället. Precis när jag skulle passera. Så det var bara så nära att vi hade tråcklat in oss i varandra och famlat ihop i en enda stor hög. 

Så jag vet inte vad dom största riskerna är i Vrinneviskogen. Har ju mött utsläckta eldar några gånger så det borde vara ett större hot. Men jag tror nog att folk med gåstavar är ett större hot. Om man då inte räknar in alla kottar, stenar och rötter som finns på spåret. Och alla som flåsar så dant att det blir baksug och lufttomt efter dom

Men inte stannar jag inne för det. Det finns så mycket som uppväger dessa risker. Så vacker natur. Så god luft. Jag mår så bra efter en stund i denna skog.