Att vara rädd är inget att eftertrakta. Den känslan byter man gärna ut mot att vara orädd. Svarade på en enkät från SCB. En fråga handlade om jag kände mig otrygg i mitt bostadsområde. Om jag var rädd att gå ut på kvällen. Mitt svar blev att det var jag inte. Att slippa vara rädd är skönt.
Men när man inte är rädd där man borde vara rädd så är det något fel. Ett återkommande uttryck i pandemin är ”vi har slutat att vara rädda för viruset”. I första anblicken kanske det låter bra. Men djupare sätt är det inte bra. Vi behöver vara rädda för det. För det skapar ett försvar inom oss. Vi handlar på ett bättre sätt. Skyddar oss och andra. Att inte vara rädd där vi borde vara det skapar fara för oss.
I bibeln kan vi läsa om när lärjungarna var ute på sjön när det stormade. Dom var rädda. Jesus låg och sov i aktern. Dom väcker Jesus och ber om hjälp. Jesus hutar åt vinden. Vågorna lägger sig.
Vi går igenom en storm just nu. Jag vill inte påstå att Jesus sover i båten. Men han är med oss i båten. Ibland kan jag undra varför han inte hutar åt pandemin. Men en sak tror jag på. Det är att han kan göra det. Och det kommer att vända. Men kanske är det ett läge där vi, likt lärjungarna, behöver och får vända oss till Jesus och be om hjälp. Att det då kan bli möjligt att vår ”storm” kan lägga sig tvivlar jag inte på.
Tills dess är jag fortsatt rädd för vad pandemin kan göra. Men jag är så oerhört tacksam för att Jesus finns med i båten genom denna storm.
Pedher´s blogg 