Har du varit med om det där tillfället då det ska till ett ”jag-måste-våga-steg”? Det kan vara att få iväg den där jobb-ansökan. Eller våga söka in på en ny utbildning. Eller ringa det där samtalet. Så tvekar man.
Man är orolig för att göra bort sig. Kanske rädd för att välja fel. Kanske känner sig osäker. Vad ska alla andra tycka om med det. Närmast kanske det är att beskriva det som den där gången ….. då man första gången skulle fråga chans på den man gillat i smyg. Tänk om hon eller han skulle skratta åt det. Kanske helt enkelt säga nej. Kanske inte alls var intresserad. Typ den känslan.
Många gånger är vår osäkerhet att göra bort oss vårt största hinder. Osäkerheten att komma ut på okänd mark. Att inte veta och förstå hur det funkar i det nya.
Jag tänker att det finns så många olika situationer som just drabbar oss i denna osäkerhet. Då det blir svårt – hur gärna vi än vill – så vågar vi inte ta steget.
Det finns en psalm , nr 344, som går på detta tema Texten är så här:
1.
Jag skulle vilja våga tro
att någon har mig kär.
Jag skulle vilja våga tro
att Gud kan vara här.
Jag skulle vilja våga tro
att kärlek är
den makt som ändå världen bär.
2.
Jag skulle gärna vilja tro,
men vem törs göra så?
Jag skulle gärna vilja be,
men vem kan bönen nå?
Jag skulle gärna vilja tro
att någon ser
den mening jag ej fattar mer.
3.
Jag skulle vilja våga tro
att någon ser all nöd.
Jag skulle vilja våga tro
att Gud finns bortom död.
Jag skulle vilja våga tro
att någon fanns,
som ville att jag vore hans.
4.
Jag skulle vilja våga tro.
Jag kan ju inte mer.
Som kornet väntar tid att gro,
att livets under sker,
så väntar jag och längtar jag
att jag ska få
den tro jag inte själv kan nå.
Jag tänker att vi behöver ta oss mod till att våga mer. Vad gör det om vi gör bort oss?
Likaså skulle vi behöva våga mer med tron. Även om vi inte kan förklara allt med Gud så vågar vi tro ändå.
Så våga!! Våga mer!! Vad kan egentligen gå fel?
Herregud & co hade visst samma tema idag….
Pedher´s blogg 